Fotografen Mark Laitas YouTube-kanal Soft White Underbelly belyser människor längst ned på USA:s samhällsstege. Bland kanalens över 1 700 intervjuer ryms många gripande – och ibland upplyftande – livsberättelser. Vi har besökt Mark Laita i hans studio i Los Angeles.
TEXT: ERIK AUGUSTIN PALM FOTO: MARK LAITA
I hjärtat av Santa Monica, med havet på gångavstånd, intill det mjuka bruset från
trafik, klirret från hipstercaféer, och sorlet från smoothiebarer, finns fotostudion
som tillhör Mark Laita, skaparen av YouTube-
kanalen ”Soft White Underbelly”. Utanför studion möts jag av Laita; en imposant figur
– lång, vältränad, solbränd, med blont hår, intensiv blick, klädd i vita bomullsbyxor,
vita sneakers och grå t-shirt. För att vara 63 år gammal ser han strålande ut.
Vi går in i de stora, öppna lokalerna, präglade av minimalistisk elegans och inramad fotokonst. Det är en atmosfär som påminner mer om en LA-reklambyrå än en diskbänksrealistisk fotografs arbetsplats. Mark Laita är behagligt lugn men bestämt fokuserad; han har klämt in mig i schemat fast han är ”oerhört upptagen”.
Soft White Underbelly är ett foto- och intervjuprojekt som belyser livet för de i utkanten av det amerikanska samhället. Kanalen, känd för sina råa, ofiltrerade porträtt, har både hyllats och väckt stor debatt. Laitas självpåtagna uppdrag är att synliggöra och mänskliggöra förbisedda och stigmatiserade individer, och erbjuda dem en plattform där de kan dela med sig av sina berättelser – som många vill ta del av. I dag har YouTube-kanalen Soft White Underbelly över fem miljoner prenumeranter, och över en miljard visningar totalt.
REKLAMFOTO GJORDE HONOM OLYCKLIG
Laitas övergång från den glamorösa världen av reklamfoto – något som kan förklara utseendet på hans nya studio – till detta intervjuprojekt skedde inte över en natt. Han minns förändringarna inom reklambranschen och sitt växande missnöje:
– Reklambranschen har förändrats mycket under de senaste 20 åren. Det brukade vara de kreativa som bestämde slutresultatet, och det har blivit allt tydligare att kunden numera har kontrollen. Och det var inte kreativt eller roligt. Det gjorde mig olycklig. Så jag bara slutade, och visste inte vad jag skulle göra. Men jag har hållit på med den
