När Mattias Lundblad gräver vidare i den nära kamerahistorien, hittar han en modell som fick yrkesfotograferna att överge filmen.
TEXT & FOTO: MATTIAS LUNDBLAD
KAMERAHISTORIA
År 2001 introducerade Canon modellen Eos 1D som ett svar på Nikons yrkeskamera D1. I ett hus mycket likt analogmodellen Eos 1V satt det en CCD-sensor på 4 megapixel och en beskärningsfaktor på 1,3.
Det var Canons första helt egenutvecklade yrkesmodell. Målgruppen var pressfotografer som hade glädje av en snabb och robust kamera, men inte behövde ha den allra högsta upplösningen. Året därpå kom den mer högupplösta men långsammare modellen Eos 1Ds, med småbildssensor och 11 megapixel för porträtt- och studiofotograferna.
Nästa steg kom med respektive Mark II-modell år 2004 och var kanske ännu viktigare. Bildkvaliteten hos Eos 1D Mark II var helt klart i nivå med småbildsfilm. Sensorns 8 megapixel räckte gott och väl även till bättre tidningstryck. Priset på dryga 40 000 kronor upplevdes klart rimligt i yrkessammanhang.
Den nya Ds-modellen fick halva hastigheten, dubbla upplösningen och närapå dubbla priset jämfört med syskonmodellen – stora sensorer var dyra. Det var en kamera som hittade hem bland porträtt- bröllops- och studiofotografer, till den grad att också mellanformatskameror blev liggande – både de som laddades med film och de med krångliga och dyra digitala bakstycken.
Canon ledde nu tydligt utvecklingen och inte bara ärkerivalen Nikon var akterseglad. Tillverkare av film och mellanformatskameror fick stora problem. På den tiden arbetade jag själv som assistent hos fotografer som köpt de nya kamerorna och ofta skickade med mig storpack med överbliven film.
I dag, nästan två decennier efter lansering, kan man hitta den forna 80 000-kronorskameran Eos 1Ds MkII för 2 500–4 000 kronor. Det märks för
