Natur & kultur
Efter 22 år som National Geographic-fotograf, och nu senast fem år som en del av en konstnärsduo, väntar en ny tillvaro för Mattias Klum.Om han ska ägna sig åt konst? Javisst! Åt dokumentära skildringar? Absolut! Något mer? Definitivt!Nästan 40 år efter starten som fotograf är drivkraften och engagemanget större än någonsin.
TEXT: PETER WIKLUND FOTO: MATTIAS KLUM
Med raska steg går Mattias Klum längs Drottninggatan i Uppsala mot det anrika konditoriet Güntherska vid Fyrisån, där vi bestämt att mötas. Det är välbekanta kvarter han passerar, för redan i mitten av 80-talet var den då tonårige Mattias frekvent kund hos Hasselblads foto mitt på Drottninggatan. Dit kom han regelbundet med påsar med Kodachrome-diafilm med naturbilder som skulle skickas iväg för framkallning.
Nu är han 55 år gammal och har nyligen tagit klivet in i en ny fas i livet. Under de senaste fem åren har han arbetat tillsammans med Iris Alexandrov under det gemensamma namnet Alexandrovklum och fokuserat på konstprojekt i högre grad än vad Mattias gjort tidigare. De var gifta och hade bosatt sig i Spanien, men gick skilda vägar under hösten 2022.
Mycket av det han hade gjort dessförinnan var baserat i den dokumentära traditionen, konstaterar han.
– Jag rörde mig i första hand i en värld där autenticiteten, trovärdigheten och delvis kvaliteten ligger i att det som visas i bild inte är på något sätt ändrat eller manipulerat. Men i konstvärlden kan du utgå från låt säga en dröm om att du träffar en kentaur och åtta sjömän i en regnskog och gör ett verk som är baserat på elva bilder, lite handkolorering, rörligt och någon musik… Du är helt fri att göra det – och jag kände plötsligt att det var underbart att vara så fri i mitt skapande.
Istället för att behöva visa hur en viss gepard ser ut, eller hur Wapishana-folket i södra Guyana lever, så kunde han nu utgå från de känslor han haft i mötena med andra kulturer – eller från något helt annat.
– Jag älskade det arbetssättet, och älskar det fortfarande – även om jag samtidigt vill arbeta med det dokumentära berättandet. Det är två olika saker, och jag tycker att det fungerar att göra bådadera, så länge man är noga med att hålla isär dem.
Han beskriver det som att han fick en bredare palett att arbeta med i sitt fotografiska skapande. Något som han kommer att ha användning för framöver, eftersom han har planer för att satsa på såväl konst- som dokumentärpro
