På 80-talet visades två uppmärksammade Stockholmsutställningar, där fotografi och musik var i samklang på ett helt nytt sätt. Nu återupplivas utställningarna och tar plats på Fotografiska.
TEXT: PETER WIKLUND FOTO: BRUNO EHRS
EXPONERAT
Under början av 80-talet hade den traditionella dokumentärfotografin ett starkt fäste i Sverige. Den dominerade totalt inom den rikstäckande organisationen Fotograficentrum, och präglade utställningsverksamheten på Fotograficentrums galleri på Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm.
När Stockholmsutställningen 1982 med fotografier av Bruno Ehrs och musik av Tom Wolgers öppnade på galleriet ”väcktes därför många känslor”, som Niclas Östlind, lektor på HDK-Valand, uttrycker det.
– Reaktionerna rörde både den fotografiska metoden – den ansågs stram och arrangerad – och de stilmedvetna ungdomarna på bilderna. En av de ledande fotokritikerna vid den här tiden uttryckte sin oro för att det här skulle kunna leda till en ökad ytlighet inom fotografi, säger Niclas Östlind.
BORGERLIGT MED RAMAR
Det ytliga kopplades också ihop med kombinationen av fotografier och Tom Wolgers specialkomponerade konstmusik som spelades upp i lokalerna under utställningen.
– Det var något helt nytt, den typen av samarbete mellan en fotograf och en musiker hade aldrig förekommit tidigare. Nu är det betydligt vanligare, men på tiden var det svårsmält för många.
Fotografen Bruno Ehrs ser tillbaka på upprördheten kring utställningen med blandade känslor.
– Jag fick höra att det var fel ungdomar på bilderna, de var fotograferade på fel sätt och jag presenterade bilderna fel – faktum är att det ansågs borgerligt att rama in sina bilder på den här tiden, berättar han.
Samtidigt såg han själv sina bilder som dokumentära. Det var porträtt av de han stötte på och umgicks med, ofta på restaurang Bistro Boheme på Drottninggatan i Stockholm. Alla bilder är tagna i närheten av restaurangen, som var något av ett vattenhål för de här ungdomarna. Han har använt stadens former – stuprör, lyktstolpar, parkeringsmätare – som fond för porträtten istället för att fotografera dem i studion.
– Jag upplevde inte att jag var förtjänt av all kritik, och jag tyckte det var väldigt jobbigt. Kritikerna ville få mig till en typ av fotograf som jag inte var. Även människor som inte hade sett utställningen hade åsikter om den.
Men det fanns även de som uppskattade utställningen, konstaterar han.
– Exempelvis kom intendenter från
