Birgitta Nilsson har en tydlig inriktning: människor i gatumiljöer. Bilderna är fulla av liv, men hennes fotografi har en mörk baksida.
TEXT: PETER WIKLUND FOTO: BIRGITTA NILSSON
För nio år sedan bestämde sig Birgitta Nilsson för att börja fotografera. Anledningen var en oerhört tragisk händelse ett par år tidigare, där hennes 23-åriga dotter blev bragt om livet. Dottern hade målet att bli fotograf.
– Att jag köpte en kamera bottnar i henne. Det hänger ihop med hennes dröm, och att fotografera blir som en hyllning till henne. En form av kontakt som lever vidare.
Givetvis blev det även ett visst sorgearbete i detta, men hon slår bestämt fast att det inte finns det minsta spår av ångest förknippat med fotografin.
– Nej, det är bara lustfyllt! Däremot skulle jag nog ha ångest om jag inte fotograferade eller hade någon annan kanal för min kreativitet. Numera omsluter fotografin min vardag helt och hållet. Jag tänker ständigt på fotografi och arbetet med mina bilder.
Vi ses på ett kafé mitt i hemstaden Norrköping, en stad som varit viktig för hennes tidiga utveckling inom fotografi.
– Men det har blivit mycket svårare att få till några bra bilder här, och utvecklingen har gått snabbt. I likhet med andra mindre städer blir de centrala delarna allt mer ödsliga.
– Förra sommaren gick jag runt här i stan i fem veckor, och jag tror att det resulterade i en enda bra bild. Å andra sidan är det väldigt sällan det blir bra bilder, oavsett var jag är. Jag kan vara ute och gå i en stad i en vecka utan att ha fått något användbart, säger hon och lutar snabbt huvudet bakåt i ett av samtalets många varma skratt.
TOLV ÅR SOM FOTOMODELL
Det kan vara frestande att koppla samman Birgitta Nilssons fotograferande med det faktum att hon under tolv års tid befann sig på andra sidan kameran. Som 17-åring åkte hon till London för att arbeta som au pair, blev erbjuden jobb som fotomodell för att sedan arbeta och bo i olika europeiska metropoler.
– Jag bodde bland annat en period i Milano, och det var underbart. Jag kan fortfarande ångra att jag flyttade från Italien.
Men faktum är att kopplingen till modellkarriären är rätt svag.
– Jag har funderat en del på det där. Det enda jag kan tänka mig är att jag är en väldigt känslomässig person, och det är ju samma känsloliv jag använder mig av oavsett vilken roll jag har. Numera styrs mitt bildskapande av att jag ser situationer och människor på gatan som på något sätt engagerar mig och väcker känslor, säger hon.
För det är gatufoto som gäller, till hundra pr
