Digitala kompaktkameror har successivt hamnat i skuggan av mobilkamerorna. Nu upptäcks de av unga fotografer och tas in i den konstnärliga och kommersiella värmen.
TEXT: MATTIAS LUNDBLAD
När du fotograferar med en äldre digital kompaktkamera blir det tydligt att tiden har gått, och att snabbhet och bildkvalitet har tagit stora steg. Ta till exempel en Sony V3 från 2003, som var bland de första kompakterna med råformat. Med den får du vara beredd på att varje fil på sju megapixel tar ett tiotal sekunder att spara medan kameran är helt låst.
För att klara svagt ljus tar den till infrarödkänslighet. Inte vidare praktiskt till vardags.
De små sensorer som var vanliga på den tiden kan inte heller ge det korta skärpedjup många fotografer strävar efter.
Men till sist blir varje mediums brister dess kännetecken och en tillgång. Vi ser det med vinylknaster och Tri-X-korn, och nu när digital fototeknik för den stora allmänheten gått in på sitt tredje decennium är det dags för det tidiga 2000-talets kompaktkameror att få en renässans – särskilt bland generationen med unga fotografer som växte upp med dem.
ANLITAS FÖR ESTETIKEN
”Digicams” kallas kamerorna av entusiasterna. En av dessa är den amerikanska fotografen Sofi Lee som använder digicams professionellt. Nyligen fotograferade hon promotionbilder för det taiwanesiska popbandet Sunset Rollercoaster. Hon skrattar lite åt minnet.
– Här flyger de mig hundratals mil, och jag dyker upp med två små digicams i kameraväskan.
Kamerorna hon hade med sig var på sin tid bland de bästa i klassen: en Leica D-Lux 5 och en Olympus XZ-1. Kamerorna fick växla mellan att användas för fotografering och som rekvisita.
Det är ett typiskt uppdrag för Sofi, som ofta anlitas för den speciella digicam-estetiken. Att det blev så kopplar hon till sin fotografutbildning, där hon tog en egen väg vid sidan av två dominerande arbetssätt.
Då, i mitten av 2010-talet, var det antingen den senaste digitaltekniken eller film som användes, och vad som var bäst diskuterades överallt. Själv tyckte Sofi att båda sidor drevs av kommersiella intressen. Hon noterade att artiklar om värdet i att fotografera med film ofta hade filmtillverkarna som avsändare, medan teknikföretagen pressade
