Under åttio- och nittiotalet räknades Jan Töve som en av de främsta svenska naturfotograferna. Men sen slog han helt om till andra typer av landskapsbilder. Från att fånga det idylliska naturlandskapet till att skildra hur människan påverkar landskapet omkring sig. Faraway Nearby är Jan Töves tredje bok på det nya spåret.
TEXT: MAGNUS FRÖDERBERG
J an Töves bana som naturfotograf fick ett tvärt slut för 15 år sedan, men i bakgrunden låg en förändring som pågått i flera år. Det var inte de egna bilderna som han tröttnade på utan den förväntan som fanns på hur bilder skulle se ut, inte minst från bildbyråerna som krävde en bildstil som kändes alltmer kommersialiserad – Bilderna skulle se ut på ett visst sätt. Man skulle exempelvis lägga horisonten en viss höjd så att det skulle gå att lägga in en rubrik i himlen. Men jag lärde mig mycket nyttigt också, fick en rutin och kunde hantera olika ljussituationer snabbt.
I de egna fotoböckerna fick Jan Töve utveckla sin bildstil. 2001 kom boken Bortom Redan, den sista renodlade naturfotoboken han gjort.
– Jag var väldigt nöjd med den boken. Den har mycket av mitt eget tänk och min stil.
Dagens naturfotografi intresserar inte Jan så mycket. Det finns ett gemensamt ideal som många strävar efter. Det handlar inte så mycket om att berätta om hur naturen verkligen ser ut, utan om att hitta det perfekta utsnittet som stämmer överens med ens ideal.
– Idealet liknar naturromantiken. Där var det vackra forsar som dominerade och inom fotografin är det istället stenformationer vid havet med rosa himmel och lång exponeringstid. Det saknas en skildring av naturen. Många av del gamla naturfotograferna i Naturfotograferna/N hade sina specialområden som de bet sig fast i. Då blir det intressant. Man kan göra världens finaste skildring av gråsparvar, men man måste gå på djupet. Det är rätt få som gör det och jag tycker att det finns plats för fler.
Jan följer inte längre med så noga vad som händer inom den svenska naturfotografin, men han har ett gott hjärta till den.
– Jag ser inte ner på naturfotografin, men jag kan inte vara kvar i den. Det här började växa i mig långt innan jag slutade som naturfotograf. I slutet av 90-talet började jag ifrågasätta naturens ordning och balans, att bilderna av den skulle vara så vackra, och sökte mig till kaotiska kärrlandskap.
All press från bildbyrån att ta säljande bilder kom i konflikt med hans egen utveckling.
– Jag kom
