I minst 600 år avrättades människor på Tjuvalyckan – en oväntat lång tid i förhållande till östergötska Skänninges storhetsperiod.
Mats Karlsson
Arkeologi
MÖRDARE, BARNADRÅPARE och tjuvar – alla mötte de döden på galgbackar. De flesta hängdes eller halshöggs med yxa, men var man högättad användes svärd. Då kunde man också få begravas i kista, medan de som var längre ner på samhällsstegen lades i enkla gropar. Ibland hamnade benen lite huller om buller, eller lades demonstrativt fel. Även självspillingar, alltså personer som begått självmord, kunde begravas på platsen, då de inte fick ligga i vigd jord vid kyrkan.
Galgbacken Tjuvalyckan låg 300 meter söder om Skänninges medeltida gräns och där avrättades människor långt innan Skänninge blev riksmetropol på Birger Jarls tid. Skänninge hade sin storhetsperiod på 1200–1300-talen. Gravfynd visar att galgbacken började användas redan på 1000- eller 1100-talet och togs ur bruk på 1600-talet. Åtminstone en del av dem som avrättats begravdes på platsen, enligt grävrapporten.
– Att galgbacken anlades så tidigt är en väldigt stor överraskning. Skänninge var visserligen en centralort med mäktiga människor på stora gårdar runtomkring, men hade ännu inte fått stadsprivilegier, säger arkeologen Emma Karlsson vid Östergötlands museum, som ledde utgrävningen 2020–2021.
Två av de elva begravda var kvinnor. En av dem var begravd i sina kläder och bar en fingerring och skor. Med sig fick hon också en väska med knappar.
– Det hörde till bödelns naturaförmåner att få ta föremål från de avr
