”förbjud inte kusinäktenskap”

DEN SVENSKA REGERINGEN har initierat en utredning om att kusinäktenskap ska förbjudas. Syftet med utredningen är en önskan att komma åt hedersförtryck och arrangerade äktenskap, problem som enligt utredningsdirektiven ökat i och med att ”många personer från länder där kusinäktenskap är vanligt förekommande ansökt om uppehållstillstånd”. Utredningen ska också beakta biologiska konsekvenser som kan uppstå när nära släktingar får barn med varandra. Hur behjärtansvärda dessa skäl än är – naturligtvis ska vi göra allt för att skydda ungdomar mot hedersförtryck – är ett förbud fel väg att gå. Det kan i sammanhanget vara värt att göra en historisk återblick till senaste gången vi hade ett förbud mot kusingifte i Sverige.

Det historiska förbudet i Sverige har sin grund i kristendomen. På tusentalet genomfördes flera reformer inom kyrkan, varav en var att incestförbudet vidgades kraftigt. Personer upp till sjunde led skulle inte få gifta sig med varandra och förbudet omfattade inte enbart blodsläktingar, utan även släktskap genom ingifte och så kallat andligt släktskap, till exempel relationen mellan faddrar och dopbarn.

Förbudet speglar en konflikt om jord – den mest värdefulla tillgången – och makt. Eftersom jord delas upp genom arv fanns ett intresse för jordägare att hålla ihop och öka egendomen genom gifte mellan släktingar. För kyrkan – vid den här tiden på väg att bli Europas största jordägare – fanns ett motsvarande intresse att stävja jord- och maktkoncentration bland privatpersoner.

Förbuden gick givetvis inte att upprätthålla i praktiken. Vem vet ens i dag, med vår minutiösa folkbokföring, vilka som är ens släktingar i sjunde led? För den som ville gifta sig med en släkting i förbjudet led fanns det dessutom en lösning: Man kunde få dispens av påven. Det tycks inte heller ha varit särskilt svårt; redan i slutet av 1300-talet hade det blivit så rutinartat att dispenserna sköttes på d