Gravskicket att lägga de döda under en stor hög har förekommit åtminstone sedan sen stenålder eller tidig bronsålder. Fram till bronsåldern lades de döda under stora stenmassor, ibland täckta av jord. När gravskicket återkom till Norden för nära 2 000 år sedan lades de döda under mindre rösen som täcktes av jordmassor. Det vanliga var att den döda brändes på bål och högen restes på platsen.
AV JOHAN JARNESTAD OCH MATS KARLSSON
PRIMÄRGRAV
Kärnröse med primärgrav byggdes direkt på bålet. På det lades sten, grus och jord, samt ibland kantkedja.
SKELETTGRAV
Ibland förekom skelettgravar med en träkammare underst, men det var inte det vanliga.
SKELETTGRAVAR I EKKISTOR
Undre äldre bronsålder förekom gravskicket framför allt i södra Skandinavien. Längre norrut och på Gotland täcktes rösena i allmänhet inte med jord. Högarna placerades högt, ofta vid kusterna.
MINDRE STENSÄTTNINGAR
Under yngre bronsåldern och äldre järnåldern (cirka 1 000 f.Kr.–300 e.Kr.) upphörde storhögarna. I stället begravdes de döda under mindre stensättningar, oavsett status. Under mellersta järnåldern kom storhögarna tillbaka, och byggdes vid kommunikationsleder.
SEKUNDÄRGRAVAR
Sekundära begravningar i samma hög kunde ske flera hundra år fram i tiden.
Några tidiga och välkända storhögar
NORR VÄST MÄLARDALEN SYDVÄST DATERAD
Så utvecklades järnproduktionen
Järn producerades i Jämtland i liten skala från 200-talet f.Kr., blev mer storskaliga under 400–500-talen e.Kr. och minskade kraftigt från 600-talet. Det rörde sig om myr- och sjömalm kring Storsjön med tyngdpunkt i sjöns nordvästra ände och längs västra sidan.
I Hälsingland och Gästrikland – liksom i norra Norrland – förekom småskalig järnproduktion från tiden kring Kristi födelse. Den fick ett uppsving på 600-talet, då svearna i Mälardalen utvidgade sin intressesfär norrut och tog mer direkt kontroll över produktion och transporter.
Folkvandringstidens järnproduktion i Dalarna och Bergslagen tycks ha kontrollerats från Västeråstrakten, där socknen Badelunda var en rik centralbygd. Sannolikt togs
