Skallen från ett afrikanskt jättelejon kastar nytt ljus över kattdjurens utveckling. Paleontologen Lars Werdelin berättar om utdöda lejonarter som en gång härskade över stora delar av världen.
Text Lars Werdelin
KATTDJUREN, LEVANDE OCH utdöda, kan delas in i två grupper. Den ena innefattar de välkända sabeltandskatterna med sina långa, tillplattade övre hörntänder. Alla nutida kattdjur tillhör den andra gruppen, som kallas kontandskatter därför att deras övre hörntänder ser ut som koner. De första kattdjuren utvecklades i slutet av oligocentiden för omkring 25 miljoner år sedan, och delades snabbt upp i de två ovan nämnda grupperna.
Maj 2015. En måndag. Första dagen på ett av många besök som jag gjort vid Kenyas Nationalmuseum i Nairobi. Några gamla ansikten, några nya. Många välkända fossil. Men ett nytt, väldigt iögonfallande fossil på ett bord på andra sidan rummet. Att det är en skalle ser jag, men den är jättestor.
– Den där hittade vi på en ny fyndplats, Natodomeri i norr. Den är ungefär 200 000 år gammal, säger kenyanske kollegan Fredrick Manthi.
När jag tittar närmare ser jag att det är, det måste vara, en lejonskalle. Men stor – långt större än någon lejonskalle från Afrika jag någonsin sett tidigare.
Skallen leder så småningom till en ny bild av lejonens utveckling i Afrika under en tid då lejonfossil är bättre kända från Europa än från ursprungskontinenten Afrika. Men för att förstå denna utveckling måste vi börja från början.
Lejonet (Panthera leo på latin) kallas ofta djurens konung. Imponerande i sin storlek och styrka, och själva sinnebilden av makt. Men dagens lejon är små jämfört med sina förfäder, och deras utbredning är en bråkdel av vad den var för en halv miljon år sedan under lejonens storhetstid. I dag lever lejon bara i delar av Afrika och i ett litet område i Indien. Under sin storhetstid fanns de förutom i Afrika också i stora delar av Europa, Asien och Nordamerika. Med hjälp av studier av fossil och dna kan vi nu berätta lejonets historia – från början för omkring två miljoner år sedan fram till i dag.
Kontandskatternas evolutionshistoria är betydligt sämre känd än de sabeltandade kattdjurens. Tack vare rikligt med fossil kan vi följa utvecklingen av sabelta
