Dolph Schluter har tilldelats årets Crafoordpris i biovetenskaper för att i praktiken ha visat att Charles Darwins teorier om naturligt urval stämmer.
Anna Liljemalm
Evolution
1 | Du inledde din forskarbana med att studera finkar på en öde ö i fem månader. Hur var det?
– Det var mitt livs äventyr. Jag var 22 år när jag hamnade på Galapagosöarna som doktorand. En gång i månaden kom en båt med dricksvatten för det fanns inget på ön. Vi bodde i tält och åt all mat ur konservburkar. Vi alternerade mellan bönor, tonfisk och spaghettisås. Vi hade ingen kontakt med omvärlden så vi tittade på stjärnorna, och på fåglarna förstås.
– Finkarna var så tama och orädda! De var inte vana vid människor så det gick att stå riktigt nära och observera. Det vi ville veta var hur fågelarter påverkade varandras evolution. Vi upptäckte att två arter som levde på samma ö var mer olika än arter som hade hela öar för sig själva. Det handlade framför allt om storleken på näbben. Med större eller mindre näbb slapp finken konkurrera med alla andra och kunde hitta nya slags frön att äta.
2 | Hur blev du intresserad av artbildning?
– Jag växte upp i en katolsk familj i Kanada och fick lära mig att Gud skapade alla varelser på jorden. I skolan fick jag för första gången höra om evolution, att människan härstammar från apor och att alla livsformer på jorden delar samma ursprung. Det var något lite rebelliskt över det här, som förstås gjorde det hela ännu mer berusande. Jag ville veta mer, och så blev det. Man kan säga att jag jobbar vidare med Charles Darwins teorier.
3 | Läget för den biologiska mångfalden beskrivs ofta som akut. Delar du den bilden?
– Absolut. Det är inte så många arter som har utrotats än, men vi vet att det kommer. Hittills är det främst populationer av arter som har dött ut, och de populationerna innehåller geografisk variation som behövs för att klara klimatförändringarna. Det oroar mig m
