Lina tränar för ett 16 mil långt lopp. Hennes kompis Tobbe sprang ett liknande lopp i fjol – och var nära att dö av sjukdomen rabdomyolys.
Text Per Snaprud Foto Joel Nilsson
Löpning
LINA WENNERSTEN-GRADERT var som vanligt uppe klockan fem i morse och sprang 15 kilometer före frukost. Hon har just avslutat arbetsdagen på hemmakontoret och tagit sig in till Visby. Vi ses på en thairestaurang för en intervju. Det känns lite konstigt eftersom vi är kollegor på Forskning & Framsteg. Men jag oroar mig för den enorma påfrestningen hon utsätter sig för, och är samtidigt förbryllad. Vad är egentligen grejen med ultralöpning?
– En enda sak gäller. Att springa. Det är så tydligt. Allt annat försvinner och det är rofyllt, säger hon.
Ett mentalt tillstånd, en känsla av total närvaro vid sidan om vardagens kaos. Andra ultralöpare jag pratar med beskriver samma sak – och dessutom en mycket stark gemenskap bland utövare av sporten.
Ultramaraton är ett samlingsnamn för alla löpartävlingar längre än ett maraton (42 195 meter). I Sverige var den typen av långlopp sällsynta före millennieskiftet. I fjol anordnades över hundra ultralopp på olika håll i landet. Antalet tävlande som tog sig i mål var 7 989.
Långlöparklubben Wisby ultralöparförening har drygt 50 medlemmar. Bland dem finns Linda Eklund, Linas träningspartner inför nästa stora utmaning: Ett 16 mil långt lopp på östra Gotland om tre veckor. Planen är att de ska springa tillsammans och peppa varandra när det blir tungt.
Löpningen tar stor plats i båda deras liv. Lina har nyligen gift sig med en ultralöpare, och parhästen Linda Eklunds pojkvän Tobbe Stenbom är också medlem i föreningen. Men han har inte sprungit på ett halvår. Efter ett lopp i Alperna förra sommaren fick han Coca-Cola-färgad urin. Ansträngningen hade trasat sönder celler i hans muskler så att innehållet läckte ut och förgiftade njurarna.
TOBBE STENBOM BOR i ett gult stenhus med utsikt över Visby hamn. Han har inte längre några svårigheter att ta sig upp för trappan till lägenheten på andra våningen, vilket är ett stort framsteg med tanke på att han tidigt under sin återhämtning gick med rollator. Men läkarna förbjuder honom att träna.
– Visst vill jag springa långa lopp igen, men just nu känns det ganska avlägset, säger han.
Tobbe Stenbom växte upp i Ala socken på östra Gotland och har joggat av och till under större delen av sitt liv. Länge gav han sig själv en guldstjärna efter en avslu
