Ledare: Jonas Mattsson, chefredaktör
Sanningen är den att jag är typisk svensk.” Så sjunger Joakim Thåström i sin låt Kort biografi med litet testamente. Han sjunger om att sjunga Den blomstertid nu kommer, att inte gråta på begravningar och att inte vilja begravas bland tallarna på Skogskyrkogården i södra Stockholm. Till det typiskt svenska får nog också räknas att gilla Thåström, som i årtionden varit en av landets populäraste artister.
Men vad ligger mer i det svenska? I ett inslag i Sveriges Radios Stil nyligen skildras hur den folkdräktsinspirerade Sverigedräkten skapades i nationalistiska kretsar i början av förra seklet. I programmet förklarar historikern Henric Bagerius hur den blågula dräkten skulle kanalisera svenskhet. Men vari denna svenskhet ligger har han svårare att se i sitt källmaterial – det tycks handla om en känsla av stolthet, god moral, sparsamhet och måttfullhet. ”Dygder som vi kan placera in i nästan vilken nationell kontext som helst”, menar Henric Bagerius.
En annan bild av det svenska ges i den ofta citerade World values survey. Där är Sverige det land där befolkningen värderar självförverkligande högst av alla. Sverige ligger också högt på sekularisering – bara Sydkorea, Hongkong, Japan, Macao och Tjeckien är mer icke-religiösa. Men vad säger värderingarna i olika geografiska områden om nationen?
Som historikern Yuval Noah Harari påpekat är nationen, liksom religion och pengar, kollektiva mentala konstruktioner. De är abstrakta redskap som möjliggör samarbete långt bortom mer omedelbart överblickbara sociala sammanhang.
INFÖR 500-ÅRSDAGEN av att Götstaff Ericson valdes till kung i Strängnäs har vi fördjupat oss i konstruktionen av Sverige. På sidan 26 frågar sig Lina Wennersten-Gradert hur bilden av Gustav Vasa som Sveriges landsfader har utvecklats fram till vår tid. På
