Sverige bör införa en öppen databas för att motverka korruption inom offentliga upphandlingar. Det skriver forskaren Emanuel Wittberg.
FRÅGAN OM KORRUPTIONENS utbredning i Sverige är något av en paradox. Å ena sidan prenumererar vi på positionen som ett av världens sex minst korrupta länder, med få fall där någon som är anställd i den offentliga sektorn blir dömd för mutbrott. Vidare tyder undersökningar på att ytterst få personer i den svenska befolkningen har blivit erbjudna en muta. Å andra sidan avslöjas titt som tätt skandaler som inte passar in i bilden av ett korruptionsfritt land. Många av oss kan på rak arm räkna upp ett antal av dem, såsom Motalaskandalen 1995, då höga politiker finansierade krogbesök och shopping med skattepengar, muthärvan inom Systembolaget 2003, då anställda mutades för att ta in vissa varor i sortimentet, Göteborgshärvan 2010, där tjänstemän skaffade sig fördelar från privata entreprenörer, och de riggade upphandlingarna vid Fastighetsverket som inkluderade både jäv och otillbörliga förmåner. Till dessa stora skandaler tillkommer en strid ström av avslöjanden om andra oegentligheter, som när rektorer anställer sina okvalificerade barn och när släktingar får förtur till kommunens hyreslägenheter.
En förklaring till paradoxen är att vi i Sverige har det som sociologen Apostolis Papakostas har beskrivit som ”sofistikerad korruption”, det vill säga en relativt osynlig korruption som rör sig i gränslandet mellan det som är icke-korrupt, det som är moraliskt tvivelaktigt och det som är olagligt. Medan den officiella statistiken över korruptionsrelaterade brott domineras av mutbrott, så tyder enkätundersökningar på att nätverksrelaterad korruption, som svågerpolitik, vänskapskorruption och intressekonflikter, är ett större problem i Sverige. Gemensamt för den senare typen av korruption är att den är väldigt svår att lagföra. Det är en form av korruption som ofta balanserar inom det demokratiska systemets ramar, men som ändå utgör korruption i meningen att spelet riggas till någons favör och andras nackdel. En skadlig bieffekt är att incitamenten för innovation och entreprenörskap snedvrids om spelreglerna i exempelvis upphandlingar är ojämlika. Vissa gynnas i strid med de opartiskhets- och likabehandlingsprinciper som är hörnstenen inom svensk förvaltning. Dessa fall hamnar i många fall inte i b
