Generationer av skolbarn har fått läsa om landsfadern Gustav Vasa och hans äventyr i Dalarna. Den 6 juni 1523 valdes han till kung i Strängnäs – och en mytbildning tog fart. Än i dag framhålls han som nationsbyggaren.
Text Lina Wennersten-Gradert
500 år med Vasa
C arl Milles kolossala träskulptur av Gustav Vasa är det första som möter den som besöker Nordiska museet i Stockholm. Den är kongenial med byggnaden på Djurgården, som stod klar 1907 och uppfördes i en stil som skulle föra tankarna till renässansen. I Sverige betyder det Vasatiden. Vem passade då bättre som grindvakt än Gustav Vasa? Det var också efter en resa till Dalarna som Artur och Sofi Hazelius startade sin insamling av allmogeföremål för att bevara svunna tider och traditioner.
Trots att kungen sitter ner är han sex meter hög och nära nog lika bred. Hans panna, inramad av en spikrak lugg, påstås vara skuren ur trä från en ek som han själv ska ha planterat vid gården Rydboholm i Uppland, där han växte upp och möjligen även föddes. Den ena handen håller ett stadigt tag om ett svärd och den andra är hårt knuten. Gustav Vasas allvarsamma blick är fäst långt i fjärran. ”Warer swenske”, står det uppfordrande på sockeln.
– På 1500-talet var det inte något flaggviftande direkt. Nationalitet var inte så vansinnigt intressant. Om Gustav Vasa hade fått definiera sig själv skulle han nog ha gjort det i den här ordningen: man, kristen, upplänning. Svensk skulle ha kommit en bit ner, säger Olle Larsson, historiker och författare till boken Gustav Vasa: En furste bland furstar (Historiska media) som kom i nyutgåva förra året.
Framställningen av Gustav Vasa som en enande landsfader är tema i en lång rad berättelser, en samling hjältesagor initierade av kungen själv. Historierna byggdes på och broderades ut under århundradena, men det var först år 1786 som det namn vi känner honom under lanserades. Det skedde med sång och musik när operan Gustav Wasa hade premiär i Stockholm. När sagan började skrivas hette hjälten emellertid Götstaff Ericson, och vid pennan fanns hans första levnadstecknare, Peder Svart.
– Jag vågar nästan påstå att Gustav Vasa mer eller mindre dikterar berättelsen och jag känner igen hans språk i Peder Svarts krönika, säger Olle Larsson.
– Det är ett källkritiskt problem om man är ute efter vad som hände, men det är fantastiskt om man är ute efter att
