Bockstensmannen, Birger Jarl och vikingakvinnan Kata – deras rekonstruerade ansikten finns på svenska museer. Är det konst eller vetenskap vi tittar på?
Text och foto Jesper Ahlin Marceta
Konst och vetenskap
På en hylla längs källarens ena vägg står rader av mänskliga kranier. Ett skelett vilar i ett hörn. Slitna knivar, nålar och andra verktyg trängs i burkar på en arbetsbänk, golvet är täckt av grus och damm. Här skänker Oscar Nilsson liv åt döda ansikten. Kvarlevorna i hans ateljé är replikor i plast. Han använder dem i sin yrkesutövning som ansiktsrekonstruktör, med uppdragsgivare från hela världen.
En av de vita skallarna har tillhört en inkaflicka. Hon dog för flera hundra år sedan, troligtvis avrättad som offer till gudarna. Oscar Nilsson studerar hennes kranium. Muskel för muskel ska han bygga upp flickans ansikte i lera, för att ge museibesökare i Peru en bild av hur hon kan ha sett ut när hon levde.
De senaste decennierna har museer över hela världen fyllts med rekonstruktioner av ansikten från avlidna. Men är det möjligt att veta hur en människa såg ut, när alla hennes mjukdelar har förmultnat? Kan en ansiktsrekonstruktion förmedla historisk sanning? Blir museibesökarna vilseledda?
– Man får alltid tänka att det är en tolkning man gör. Även om vi vill att det ska se ut som ett porträtt så är det inte ett porträtt, säger Oscar Nilsson.
HANS VERKSAMHET RÖR sig i gränslandet mellan det vetenskapliga och det konstnärliga. Syftet med Oscar Nilssons ansiktsrekonstruktioner är att levandegöra historien.
– Jag vill få till det emotionella mötet som man får med den här individen när man kommer som besökare, förklarar han.
Ansiktsrekonstruktioner görs också med helt andra syften. I årtusenden har människor skulpterat ansikten från döda som inslag i andliga ritualer.
ÅR 1953 ARBETADE arkeologer med en utgrävning i Jeriko – den uråldriga stad vars murar Gud, enligt Gamla testamentet, lät rasera. Bland arkeologernas många fynd fanns en 9 000 år gammal skalle klädd i gips. Huvudet har tydligt mänskliga ansiktsdrag, som någon måste ha skulpterat med stor omsorg. Det har snäckor till ögon och har möjligtvis en gång prytts med hår på bakhuvudet.
Skallen från Jeriko hör till de äldsta kända ansiktsrekonstruktionerna. Liknande fynd är inte ovanliga. I områdena kring Medelhavet har människor från olika kulturer länge skulpterat ansikten från avlidna – ibland mer verklighetstroget, ibland mindre.
Syftet med rekonstruktionerna tycks ha skiftat öve
