”jag kan inte riktigt sluta med femina”

Det finns inga ledare utan följare, brukar det heta inom arbets- och organisationspsykologin. Frågan är dock: Finns en tidning utan sina läsare? Jo, finnas kan den nog göra. Frågan är snarare: Vad är en tidning utan sina läsare? Inte mycket.

2024 firar Femina 80 år. En pigg jubilar utan några som helst planer på att dra sig tillbaka. Femina förändras i takt med tiden, precis som tidningens läsare. Inför den stora födelsedagen har vi samtalat med några av våra mest trogna läsare, läsare som haft tidningen genom livet: från tonåren, via giftermål och småbarnsår och så till pensionen.

LENA LINDMARK, 68 år gammal, från Skövde har läst Femina sedan 1970-talet. I dag är hon pensionär, sedan 2021, men tidigare har hon arbetat som psykiatrisjuksköterska.

– Jag började köpa tidningen då jag var tretton år, minns Lena.

– Jag vet inte exakt varför det blev just Femina, min mamma läste inte tidningen eller så. Men jag och min kompis, vi sydde mycket kläder själva och jag tror vi hittade lite fina mönster och så i tidningen. Jag var också väldigt intresserad av teckning och tecknade mycket och Jane Bark hade mycket bra illustrationer i Femina som jag var både fascinerad och inspirerad av.

Lena berättar hur hon, genom åren, köpt både klädmönster, litografier och olika plagg från Femina. Vissa av dem har hon kvar, bland annat en afrikansk kanga med äggskalsfärgad botten och mönster i grönt och vinrött.

– Jag minns att jag även rev ut sidor från tidningen på det jag tyckte om och satte in i pärmar … Jag har kvar en hel del utklipp än i dag faktiskt.

Lena är intresserad av både hantverk, konst och annan kultur. Också Feminas bok- och filmtips har hon, under årens lopp, tyckt mycket om. Främst läser hon själv papperstidningen.

– Jag gillar verkligen att ha tidningen i händerna. När jag hittar den i brevlådan blir jag så glad! Jag kan inte riktigt sluta med Femina, även om ju tidningen förändrats genom åren.

Många av läsarna pratar om