Ett vackert ansikte är ingen given väg till framgång men ett ansikte med trasig läpp kan vara skillnaden mellan liv och död. Det vet plastikkirurgen Jenny Cajanderfrån Umeå som är volontär för hjälporganisationen Operation Smile. – Det är en fantastisk kombination att få dela med sig av kunskap och faktiskt förändra liv. För Femina skriver hon dagbok från sitt senaste uppdrag i Malawi.
av MALIN ROOS foto JÖRGEN HILDEBRANDT
Var tredje minut föds ett barn med läppspalt eller delad gom någonstans i världen. En missbildning som tar ungefär 45 minuter att operera, vilket i Sverige görs när bebisen är några månader.
I andra delar av världen ser förutsättningarna för människor med LKG helt annorlunda ut. Spädbarn med gomspalt riskerar att dö av undernäring och många som fötts med en missbildad läpp är dömda till ett liv i utanförskap.
– De går inte i skolan, får inga jobb och många lever utstötta i samhället eftersom det inte finns någon hjälp för dem att få. Om föräldrar vet att det finns chans till operation behöver de inte dränka sitt barn, som det också har funnits exempel på, säger Jenny Cajander, 55, till vardags överläkare i plastikkirurgi vid Norrlands Universitetssjukhus.
Hon är också volontär för organisationen Operation Smile som ger kostnadsfria operationer till människor med läpp-käkgomspalt i ett 30-tal länder där möjligheterna till hjälp ser helt annorlunda ut.
Jennys första uppdrag var i Addis Abeba i Etiopien 2010, sedan dess har hon försökt att komma i väg varje år minus några avbrott. När corona bröt ut befann hon sig på uppdrag i Marocko och hann precis boka om sin biljett innan landet stängde ner. I Nicaragua 2018 blev de hemskickade mitt i veckan för att det blev inbördeskrig.
DET ÄR BÅDE pojkar och flickor som föds med ansiktsmissbildningar, men det är framför allt flickorna och kvinnorna som råkar illa ut och göms undan, berättar Jenny, som ser det som ett privilegium att få bidra till att människor bokstavligen får en chans till ett nytt leende och ett förändrat liv.
– Att få vara med och ge dem ett värdigt liv, ett liv där de får en utbildning, har kompisar och inte blir undangömda, ger mig otroligt mycket tillbaka.
– Vi kan inte prata med varandra, vi har inte samma språk, men glädjen och tacksamheten man ser i föräldrarnas ögon r�
