Åsa Liliegren Chefredaktör
TÄNK OM JAG som 18-åring hade varit tvungen att gå till Mentalvårdsbyrån den där gången, för länge sedan, när jag blev oplanerat gravid.
Jag vet inte vad jag hade gjort ärligt talat, bara tanken gör mig rädd. Mentalvårdsbyrån, inte direkt en plats dit man vill gå som fullt frisk, vid sina sinnens fulla bruk och helt på det klara med att inte vilja bli just mamma om nio månader.
Att det var dit kvinnor hänvisades innan den abortlagstiftning vi har i dag klubbades är hårresande.
Om det var en vanlig svensk tjej i 20-årsåldern som hade blivit gravid med sin pojkvän blev det ingen abort, säger Kerstin Hagenfeldt, professor och tidigare överläkare som varit med i den svenska abortens alla skeden. Från tiden då det var olagligt via den där man kunde ansöka hos Mentalvårdsbyrån till att den lag vi har i dag klubbades.
Utifrån denna synvinkel hade jag inte haft någon chans även om jag valt att gå den förnedrande vägen och försökt få min vilja och önskan hörd.
Det som fastslogs 1974 är en självklarhet och ska så förbli, men inget kan tas för givet. Speciellt inte i en värld där man inte vet åt vilket håll vindarna blåser från dag till dag.
UNDER VINTERN, NÄR vi jobbat med det gedigna reportage om vår aborträtt vi har i detta nummer, har vi på redaktionen frågat många kvinnor i vår närhet om de kan tänka sig att dela sin historia.
De som var unga på 60- och 70-talen har ofta landat i att de inte vill vara med. En anledning har varit att man inte vill gå ut med namn och bild. Att prata och dela historien kan kännas okej, men då anonymt.
Hur kommer det sig att man inte har något emot att berätta men vill göra det anonymt frågar jag mig då. Svaret kan vara så enkelt som att för dessa kvinnor lever minnet om institutionen som hette Mentalvårdsbyrån starkt kvar.
De kvinnor som fick gå denna gr
