Inger, 68
”JAG VAR 19 år och hade precis flyttat ihop med en kille i hans lilla etta. Jag hade egentligen inget jobb, hade hoppat av gymnasiet och påbörjat en tre månaders utbildning till sjukvårdsbiträde när jag fick veta att jag var gravid.
Chock kanske man inte kan kalla det men jag blev väldigt förvånad, eftersom jag blivit gravid under det uppehåll man skulle ha med p-pillren. Jag kände verkligen att jag var för ung och upplevde inte att jag hade tryggheten och möjligheten att uppfostra och ta hand om ett barn.
Detta var på hösten 1974, den nya lagen om fri abort hade klubbats i Sverige, men skulle inte börja gälla förrän tre månader senare. Jag var en tonårsrebell på sätt och vis, van vid att vilja saker själv, men det här viktiga beslutet skulle jag inte själv få ta.
Bara att behöva gå till något som hette Mentalvårdsbyrån för att du var gravid. Jag fick träffa tre olika personer, en läkare, en kurator och en psykolog, och mellan varje besök skulle det gå minst en vecka för att jag verkligen skulle vara säker på mitt beslut.
Det är 50 år sedan men jag kommer fortfarande ihåg hur jag väntade och väntade på beslutet. Minst tre veckor hade jag väntat när jag fick en tid till den 20 januari 1975. Under tiden växte fostret i magen så jag hann känna fosterrörelser innan jag tog aborten.
På sjukhuset hamnade jag på en avdelning med kvinnor som antingen väntade på att föda eller som just hade fött. Jag hade ett eget rum men det var jobbigt att ligga bland alla bebisar.
De sprutade upp koksaltlösning på mig för att framkalla förlossningen, sedan fick jag ligga ensam med värkarna. Jag hade så ont att jag kräktes och ringde efter hjälp, men de hade inte tid att komma för de ’satt i möte’. Samtidigt som jag hörde bebisar skrika utanför.
När jag var på väg att föda kom de in med ett bäcken, eller plåtkärl, som jag skulle föda i. När fostret stöttes ut blev det ett klonk i den där plåtpottan. Det ljudet har kommit tillbaka till mig många gånger i livet, än i dag jag kan höra det. Efteråt frågade ingen hur jag mådde, de bara hämtade pottan och gick.
Det tänkte jag på mycket, att det hade sett annorlunda ut om det bara varit några månader senare. Jag har tänkt på det kanske för att förlåta allihopa, både mig själv och de människorna runt omkring. Men jag har också tänkt på vilken tur att det försvann 1975. Det här bedrövliga sät
