Med boken Fräls oss ifrån kärleken blev Suzanne Brøggeren av kvinnorörelsens starkaste förebilder. Det var aldrig meningen. Vi har träffat den motvilliga ikonen för att diskutera svek, evig kärlek och varför dagens kvinnor tar så mycket för givet.
av ANNA-MARIA STAWREBERG foto TT
DET ÄR TIDIG förmiddag, och Suzanne Brøgger har varit vaken i flera timmar. Hon har som rutin att, direkt när hon vaknar, ta fram sitt anteckningsblock och skriva tre sidor för hand i den bok hon för närvarande skriver.
Det är en vana hon ogärna ruckar på och de där tre sidorna produceras plikttroget, varje dag.
Men inte i dag. När Suzanne vaknade den här morgonen blev det inget skrivet över huvud taget.
– Nej, i dag blev det inget. Jag kunde inte koncentrera mig eftersom jag hade tankarna på den här intervjun, säger Suzanne.
Det är kyligt i det som varit hennes hem i närmare 50 år, det gamla skolhuset i byn Løve, långt ute på den själländska landsbygden, och hon har på sig en svart dunväst. Det långa, numera gråsprängda håret, är uppsatt i knut. Bakom de tonade glasögonen är ögonen välsminkade.
Och den där makeupen, det är något hon blivit ifrågasatt för ända sedan hon slog igenom med sin debutroman Fräls oss ifrån kärleken, 1973. En roman där den då 29-åriga Suzanne totalsågade både kärnfamiljen och tvåsamheten, och en bok som påverkade en hel kvinnorörelse.
Det var också den boken som fick Femina att 1975 resa till Köpenhamn och möta den nydebuterade författaren i hennes dåvarande hem för ett reportage. Mötet resulterade i ett fyrasidigt reportage med rubriken Hör kvinnokamp och läppstift ihop?
För då, precis som nu, visade Suzanne upp en oklanderlig yta med välsminkade ögon och vacker frisyr. Och då, precis som nu, var det självklart för Suzanne att kvinnokamp och läppstift inte behöver stå i ett motsatsförhållande till varandra.
NÄR SUZANNE DÅ, för nästan 50 år sedan, fick kommentaren om smink och kvinnokamp från Feminas reporter hade hon direkt svar på tal:
”Vi ska ju inte göra uppror på männens villkor och bli lika uniformerade som dom – varken fysiskt eller psykiskt. Övertar man mansdräkten med allt vad den innebär har man övergivit sig själv åt manskulturen och därmed är allt hopp ute. Det är viktigt att klä sig utmanande – inte för mannens potens utan hans kultur.”
Hennes debutroman inte bara påverkade en hel generation kvinnor. Den fick också Suzanne
