Åsa Liliegren Chefredaktör
dET ÄR INTE utan oro jag läser att mer än halva världen går till valurnorna 2024. USA är det land vi är mest informerade om, men nu ska vi lägga till Indien, EU, Ryssland, Mexiko, Sydafrika, och det räcker inte med dem…
Oron kommer såklart av tiden vi lever i. När jag skriver detta är det förra året, kriget i Ukraina pågår fortfarande, gissar att det är oförändrat när denna tidning når dig. I Dubai har många av världens ledare samlats för att klubba att fossila bränslen inte är bra för miljön, en sanning och kunskap vi har haft i väldigt många år.
Jag läser vidare i trendrapporten, man liknar tiden vi lever i vid tiden före första världskriget. Globalisering följt av konflikter. I dessa tider, om man ska tro framtidsspanarna, är var och en sig själv närmast. Tendenserna är redan tydliga, i vallandet USA har folkets vilja att stötta Ukraina ekonomiskt börjat vika. Kriget har pågått i två år. För två år sedan var viljan att hjälpa stark. Nu har kriget, som pågår hos våra grannar, blivit vardag, och då berör det oss mindre om man ska tolka trenden bland amerikanerna.
För folket i Ukraina är det minst lika akut som det var för två år sedan.
Femina har under några månader publicerat en dagbok från en kvinna i krigets Ukraina. Läs den gärna på Femina.se. Där är ingen dag sig lik, ingen dag är som den borde vara. HUR SKA VI navigera i denna orostid? Vi måsta hitta lusten och energin där vi är, och ur den få styrka.
I detta nummer träffar Malin Roos konstnären Marie-Louise Ekman som i år fyller 80 år. Det är svårt att inte bli betagen av hennes enorma lust, energi och glädje i sitt jobb och skapande. Ur den har hon alla sina år framfört sina åsikter, ibland tydlig kritik till sin samtid, fått oss att bli berörda och även glada. Det finns både tanke och glädje i många av hennes verk.
I november månad är hon aktuell med en installation på Handelshögskolan i Stockholm. Installationen består av föremål ur konstnärens ateljé. Föremål hon samlat på sig under decennier. Det är pryla
