Konstnär, filmare, professor, rektor, Dramatenchef. Mamma, maka, änka. Marie-Louise Ekman må ha kommit i många skepnader men målet har varit ständigt och detsamma: att utmana auktoriteter och könsroller. – Att vara en förebild är det mest smickrande. Om en ny generation tittar på en och säger ”jag tycker att du är bra”, är det det viktigaste som finns.
av MALIN ROOS foto MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK
jAG VARNAR, SE var ni sätter er, det kan finnas färg överallt.
Att kliva in i ateljén på Södermalm i Stockholm är som att få Marie-Louise Ekmans kulturella cv i en explosion: måleri, skulptur, film, teater, relationer, drömmar, populärkultur, underliv, allt finns där. I bokhyllan tronar biografier över Michelangelo och Magritte bredvid en skrift om Mah-Jong, modeföretaget hon gjorde uppmärksammade modelluppdrag för på 60-talet tillsammans med förste maken Carl Johan De Geer. Var sak har sin plats med tydliga och otydliga lappar: ”Afrikanska tyger”, ”oskrivna näsdukar”, ”Göstas gamla bitar”.
– Hur mycket utrymme man än har så är för trångt i alla fall, säger Marie-Louise och tillägger att det råder ordning i kreativiteten. Och det var förresten inte där i ateljén, utan i hemmet, hon ”levde farligt”.
– Häromdagen när jag skulle kapa av några rankor i fönstret råkade jag av misstag klippa av en sladd. Det small till och blixtrade i hela lägenheten, uppkopplingen och allt havererade. Som tur var hade jag en sax med plast i greppet, annars hade jag väl fått mig en elbehandling.
Hon byter till sina ”målarglasögon”, de som är rosa och matchar ögonbrynen, börjar packa upp färg ur folie.
Under sju decennier har hon som konstnär rört sig mellan tekniker och genrer, ändå säger Marie Louise Ekman, 79:
– Jag är beredd på att man, när den dagen infaller då man ska titta på hela livsverket, kommer att säga ”hon gjorde samma sak hela tiden”. Men det är inte mitt problem. Jag måste göra sådant där jag känner att jag utmanar mig själv hela tiden.
– Nu är jag inne i en period där jag tycker att det är vansinnigt roligt att måla. Jag kan bli så förförd att jag ökar takten, jäklar vad jag målar, tills jag känner: ”Nää, vad var det där?” Ibland kommer lusten före kvaliteten, men bara att ha den känslan är fantastiskt. Jag vaknar på morgonen och vet att jag ska måla och när jag sitter där och målar tänker jag ”vad roligt det är att måla”.
