Jonas Karlsson nominerades till en internationell Emmy för sin insats i dramaserien Nattryttarna. Rollen som den vidriga ridläraren Tommy både kostade på och gav oväntade reaktioner på stan. – Att leta upp mitt eget inneboende mörker är det som är spännande med en osympatisk roll, säger skådespelaren och författaren i en stor intervju om rollerna, fotbollsbråk och kärleken.
av GUNNAR REHLIN foto TT
sÖDERHALLARNA I STOCKHOLM är så gott som folktomt. Här brukar vara fullt på lunchen, men bygget restaureras och de flesta butiker har flyttat ut.
Av de få som ändå passerar är det flertalet som slänger ett långt öga åt det välbekanta ansiktet på restaurangen, och Jonas Karlsson hälsar vänligt tillbaka.
Den långa karriären, som började med en filmroll som barnhemsbarn i Rasmus på luffen, omfattar drygt 40 år senare över 100 olika produktioner inom film, tv och på teaterscenen.
Få svenska skådespelare har ett så grundmurat rykte om sig att vara trevlig och tillmötesgående som Jonas Karlsson, bland annat efter roller i filmer som Miffo, Offside och En del av mitt hjärta.
– Jag tycker själv att jag är resonabel, fast mina döttrar säger att jag är smygdominant, ”du får ju ändå alltid som du vill”. Jag är öppen för att det finns många sätt att göra en sak på och inbillar mig att jag är ganska prestigelös, men har jag en bestämd uppfattning kan jag driva det.
– En vinst som väl har kommit med åren är att folk lyssnar när jag säger någonting, säger skådespelaren och konstaterar att det självfallet är trevligt att ha en trevlighetsaura.
Och framför allt, att den finns kvar.
Hans karaktär i Nattryttarna, en tv-serie fritt baserad på de omtalade händelserna kring en hästgård utanför Stockholm på 1990-talet, var allt annat än trevlig.
Jonas Karlsson spelar ridläraren Tommy som sexuellt utnyttjade de unga flickor som jobbade hos honom.
– Ibland har folk varnat mig, ”ta inte den rollen, personen är inte likeable”. Men om man har en seriös inställning till sitt jobb, mer skådespelare än allmänt känd good guy, då gör man rollen, säger Jonas och ler mest åt det faktum att en skådespelare i forna tider kunde blandas ihop med den vidriga karaktär den gestaltat på vita duken (det har berättats att Tor Isedal fick en örfil i tunnelbanan efter att ha spelat våldtäktsman och mördare i Ingmar Bergmans film Jungfrukällan).
– Tiderna förändras, numera fattar alla att det är en
