I två decennier har Carina Berg synts i tv-rutan – men för första gången på 17 år har hon lämnat tryggheten hos en fast arbetsgivare. För Femina berättar hon om relationen till sina forna parhästar, gränserna i privatlivet och kollapsen som fick andra att frukta för hennes liv. – Vissa gör ju stora livsförändringar och lär sig massor efter sådana här händelser, jag verkar inte ha lärt mig något.
av AINO OXBLOD foto TT, EMMY ÅMAN
PORTRÄTTET
CARINA BERG HAR inte hunnit äta lunch. Hela förmiddagen har hon gjort intervjuer inför Barncancergalan på Viaplays fredagstomma men välstajlade kontor på Ringvägen i Stockholm, och det har dragit ut på tiden. Programledaren är ändå precis så där som vi känner igen henne från hennes många olika tv-program – glad, humoristisk och full av energi.
Det har hunnit hända mycket sedan den där dagen i juni förra året, som skrämde livet ur hennes familj, och tvingade Carina Berg att tvärstanna det snabbt snurrande karriärhjulet.
Den hade börjat så där vanligt, men Carina Berg kände att hon mådde lite konstigt. För att få upp blodsockret gick hon in på Coop för att köpa sig en måltidsbar. Men programledaren hann aldrig betala för varan – i stället kollapsade hon vid självscanningskassorna. Medvetslös fick hon hjälp av en traumasjuksköterska som råkade handla i butiken just då.
– Jag har aldrig sett någon få ett sådant här anfall, men det ser tydligen väldigt läskigt ut. Man tuggar på tungan, man kissar på sig. Det är blod, och fradga kommer ur mungiporna. Man blir blå i ansiktet, för man andas inte, och skakar i hela kroppen. Så man kan tänka sig att det ser ganska obehagligt ut, säger Carina Berg.
Butikspersonalen har senare berättat att de trodde att hon dog framför deras ögon. Carina själv kommer däremot inte ihåg någonting från det att hon går in i butiken, tills att hon vaknar upp på sjukhuset. I maken Erik har det däremot satt djupa spår.
– Det var tungt för honom, det märker jag fortfarande när vi pratar om det. Han hade ju så klart en massa tankar. Perioden mellan att jag ringer hem och säger att jag mår jättekonstigt, till att han sedan inte får tag på mig och att Sankt Görans sjukhus ringer. Däremellan händer det ju ganska mycket med hans fantasi, och hans hjärna föreslog en hel del tänkbara scenarier.
– Jag var så fysiskt omtumlad, och fokuserade på att jag hade kissat på mig. Jag var ganska skrattig kring det.
Läkarna kunde m
