Under andra världskriget tog Inger Josephsons familj emot den tysk-judiska flickan Lonny. När kriget var slut for flickan till USA och Inger skriver i sin dagbok att ett kapitel i hennes liv är avslutat. I februari 2023 fick den i dag 95-åriga kvinnan ett brev från Lonnys dotter. Nu berättar Inger om vad som stod i brevet – och hur det kommit att förändra hennes bild av flickan och av henne själv.
av EBBA S DAHLMAN foto EMMY ÅMAN
BOR: I lägenhet i norra Stockholm.
FAMILJ: Dotter Ellen, 55, svärsonen Tom och fyra barnbarn.
Hemmet i norra Stockholm pryds av tavlor, en stor samling gamla foton och blockflöjter. På bordet står en kanna citronsaft och utanför den öppna balkongdörren hörs fågelkvitter.
Nästan omedelbart plockar Inger fram brevet från den tyska flickans dotter, ivrig att dela med sig.
– Först var jag jag lite skeptisk, men inte nu. Jag har landat i att den här berättelsen också är viktig att berätta. Barnen till alla judiska överlevare från andra världskriget, även de som inte suttit i koncentrationslägren, behöver en röst. Därför vill jag berätta om flickan som bodde hos oss – Lonny.
INGER JOSEPHSON FÖDDES 1928 som den yngsta i pappa Gunnar Josephsons och mamma Maud Bohemans barnaskara om fyra. Hon växte upp med tre äldre bröder: Åke, Carl Olof och Erland.
Hon beskriver barndomen som typisk för ”en borgerlig svensk familj”. Trots att hennes pappa var jude och hennes mamma hade en judisk mor, så firade familjen inte de judiska högtiderna. Men alla fyra barnen gick på religionsundervisning på onsdagseftermiddagarna.
Pappa Gunnar ägde den välrenommerade bokhandeln Sandbergs, och satt även i styrelsen för den Mosaiska (Judiska) Församlingen, där han också blev ordförande. Under kriget engagerade han sig i att få judiska flyktingar, därav 500 barn, till Sverige.
Ett av dessa barn var Lonny Leschnik som flyttade in hos familjen Josephson i våningen på Kammakargatan år 1939.
– Lonny stannade sedan under hela kriget och hon var jämnårig med mig. Mina föräldrar tänkte nog att det skulle bli roligt för mig med att få en flicka in i familjen. Hon behandlades som min syster, berättar hon för Femina.
Inger minns tiden precis innan andra världskriget bröt ut väl, trots att hon inte var mer än elva år. Hennes far var lugn och spred aldrig rädsla eller oro i familjen, men han hade länge vetat om att det började bli omöjligt för judar att leva frit
