”Här finns mina vänner. Tvåbenta och fyrbenta”Helena Bergström, 60, om kärleken och livet med sina älskade djur
När Helenas älskade häst Jojje gick bort drabbades hon av en svår sorg och tomhet. Hon hade fyllt 60 år och trodde att hästlivet var över. En tid senare tog hästen Tore över stafettpinnen. Livet i stallet är Helenas andningshål. Men det handlar också om att vara behövd. – Jag har förlikat mig med, och skäms inte för, att säga att djuren har blivit ett slags substitut för barnen nu när de är vuxna och inte bor hemma längre.
TEXT: ÅSA GÖRNERUP FOTO: JEZZICA SUNMO
Helena Bergström ger sin nya häst Tore en öm puss på mulen. Hon är klädd i ridkläder och ridstövlar och har just tagit in honom från hagen. Vant spolar hon av hans ben med en vattenslang. Efteråt får Tore – ett brunt varmblod med vit bläs – gå in i sin box. Stallet, som ligger intill Mälaren omgivet av vidsträckta hästhagar. Inte långt härifrån ligger Helenas paradis, ett hus på landet, där hon bor större delen av tiden.
Med energiska steg fortsätter hon in i stallköket. I hasorna har hon labradoodeln Harry och franska bulldoggen Albert. Snart puttrar kaffebryggaren och Helena dukar upp sockriga vaniljmunkar på köksbordet.
– Det här är min barndomsdröm. Ibland får jag nypa mig i armen. I det här stallet finns mina nära vänner. Tvåbenta och fyrbenta. Att träna med hästen, rida ut i skogen, mocka eller bara sitta och prata med mina älskade kompisar Lotta och Viveka är ett andningshål som jag är så tacksam för och aldrig vill vara utan. När kraven från jobbet och livet tränger sig på, är det som om huvudet rensas när jag kommer hit.
Djuren har alltid varit en stor del i Helenas liv. Det började med dalmatinern Tina, som gav kärlek och trygghet under större delen av hennes barndom, och hästarna på ridskolan förstås.
– Alla djuren har gett mig så mycket på olika sätt. En reservationslös och gränslös kärlek, tillgivenhet och så många skratt.
Genom åren har hon pluggat in många rolltexter på Jojjes hästrygg.
– Jag stoppade in manus i ridbyxorna och sedan började jag galoppera och memorera. Jojjes öron flippade: ”Jaha, vad säger hon nu då?”
För Helena handlar det också om att vara behövd, djuren klarar sig ju inte själva. Har hon gått ut med soporna är hundarna överlyckliga när hon kommer tillbaka två minuter senare.
– Jag har förlikat mig med, och skäms inte för att säga, att djuren har blivit ett slags substitut för barne
