Mästerman, skarprättare, rackare... Kärt barn, eller kanske i det här fallet okärt, har många namn. Vi talar om bödeln, själv kanske räddad från dödsstraff av sitt yrkesval, men dömd till ett liv i ensamhet – avskydd och fruktad av alla. Så här var livet för mannen med jobbet ingen ville ha.
TEXT: LARS KLINT FOTO: JAROSLAV MORAVCIK/ADOBE STOCK
Fem silverdaler för en halshuggning. Två daler för att skära öronen av brottslingen. Exempel från den riktprislista som landets bödlar förhandlade fram 1736.
Utöver ersättning per uppdrag kunde skarprättaren få ett fast årligt förrättningsarvode på ända upp till 800 silverdaler, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 160 000 kronor.
Men det var ett otacksamt jobb att i lagens namn ta livet av människor. Och inte alldeles lätt att hitta kompetenta utövare. Ofta rekryterades tidigare våldsbrottslingar som fått välja mellan dödsstraff eller att bli bödel. Helt utan kroppsbestraffning blev de dock inte. I allmänhet var det öronen som skars av.
Bödeln och hans eventuella familj blev socialt utfrysta. Han var avskydd, utstött och fruktad av omgivningen, som ogärna mötte hans blick.
Helst såg man till att aldrig stöta ihop med honom eller någon i hans bödelsfamilj. De förblev trakasserade, förtalade, föraktade. Och isolerade.
Om bödeln händelsevis fick för sig att gå i kyrkan fick han stå och sitta för sig själv. Tog han nattvarden vände prästen kalken upp och ner och hällde vinet i foten av bägaren, så ingen riskerade att nudda ytan som hans läppar vidrört. Det skulle finnas minst en skarprättare i varje stad, men myndigheterna fick allt svårare att hitta lämpliga kandidater. Fram till 1734 då man i lag lyfte yrkets status rejält.I lagtexten skrevs in: ”Bödel med hustru, barn och tjänstefolk vare tagen uti konungens hägn.”
Därmed upphöjdes yrket till borgmästarens, fogdens och länsmannens nivå. På papperet. I praktiken var uppfattningen om hans smutsiga och bloddrypande hantverk lika avog som tidigare.
Men bödeln fick god materiell standard och ett liv i välstånd. Om än ensamt.
Till fördelarna hörde fast månadslön, fri bostad i nära anslutning till arbetsplatsen – galgbacken, men långt från grannar och bebyggelse.
Vidare: Rätt till fri hästskjuts mellan uppdragen, rätt att hämta ut bröd, kött, sprit och ved varje månad, på respektive stads bekostnad. Och ersättning för varje utförd avrättning eller
