Plötsligt fanns inte min man Mats mer. Efter att han åkt i väg till jobbet på morgonen kom han aldrig tillbaka. Han dog i en hjärtinfarkt. Det var en chock och han gick bort alldeles för tidigt, 49 år gammal. Vi hade levt ihop i 27 år och Mats var min livskamrat och bästa vän. Barnen hade precis flyttat och min stora tröst var vår golden retriever Kalle. Vi hade tagit över honom från ett par vänner som flyttat utomlands. Kalle var alltid med oss när vi plockade svamp eller vandrade i skogen. En lugn, trevlig hund som alltid låg vid mina fötter när vi åt middag eller tryckte sig tätt intill mig när vi satt i soffan.
Tiden efter att Mats gått bort var det kaos. Jag saknade våra samtal och den ständiga beröringen. Hans morgonpuss på halsen, armen han alltid la om mig framför tv:n och att varje kväll få ligga på hans arm när vi skulle sova.
För första gången tillät jag min hund att ligga i sängen på nätterna. Han la sig ovanpå täcket på Mats sida. Jag gosade lite med hans öron och somnade med armen runt min fina hund. Det var som om Kalle försökte trösta mig. Han förstod och fanns där för mig. Promenaderna med Kalle var min livlina. När sorgen kom över mig och jag inte visste vad jag skulle leva för, måste hunden gå ut. Hunden behövde mig. Vi gick milspåret och fikade ihop på en bergknalle. Vi kunde vara ute en hel dag och ibland fick vi med oss mina kompisar och deras hundar. Så småningom började jag springa igen. Det var inte samma sak som när Mats varit med oss, men det kändes som om han var med oss i spåret ändå. Jag kunde tydligt känna hans närvaro och det tror jag att hunden också gjorde. Det var en tröst.
Att ha en hund som blev överlycklig när jag kom hem på dagarna hjälpte mig i sorgen. Han var mitt ständiga sällskap, alltid lugn och tillgiven. Det betydde allt. Även om mina barn och vänner ofta var hos mig, åkte de ju alltid hem förr eller senare. Då fanns Kalle kvar. Sakta, sakta hjälpte han mig att läka, även om saknaden efter Mats fanns kvar.
Fem år efter att min man gått bort fick Kalle cancer. Hela hösten hade jag haft på känn att något var fel. Till slut klarade han inte av att resa sig längre och jag åkte in akut till djursjukhuset. Nästa morgon var han död. Kroppen var fortfarande varm när jag kom till dit. Det var bland det värsta jag varit med om. Min fina, underbara Kalle fa
