Läsarnas egna berättelser från livet är några av Söndags mest älskade inslag. Här publicerar vi ett urval av de mest populära genom åren.
TEMA: VÅGA SÄGA NEJ
Jag hade bara jobbat som mäklarassistent ett par månader när min chef bjöd mig på sitt bröllop. Jag blev jätteglad! Redan samma kväll surfade jag runt på nätet efter en snygg klänning.
Efter en del letande hittade jag en smaragdgrön dröm. På rea fyndade jag ett par perfekt matchande skor. Jag såg också till att boka tid hos min frissa för att hon skulle locka och sätta upp mitt hår. Efter att ha varit mammaledig ett par år såg jag verkligen fram emot att få komma ut lite. Jag var så trött på att gå runt hemma i sunkiga hemmakläder med kräkfläckar på.
Jag kände egentligen inte min chef, som var i 45-årsåldern. Marcus var trevlig och skulle nu gifta sig med Elisabeth, som jobbade som mäklare på samma ställe. Det var där de hade träffats. Hon var runt 40 och hade det där perfekta utseendet med långt, välskött hår och ett lite svalt sätt.
Paret skulle gifta sig i matsalen i släktens gamla grosshandlarvilla i skärgården. Bröllopet var en lördag och på torsdagen samma vecka kom Elisabeth fram till mig. Hon undrade om jag och den andra mäklarassistenten Sandra, som också var bjuden, kunde komma ut redan på lördagsmorgonen. De behövde hjälp med att duka. Jag hade ju bokat tid hos frisören, men lovade att komma så fort jag var klar. Jag var inte helt nöjd med att behöva stressa för att hjälpa till, men sa ingenting. Marcus var ju min chef.
Vid 10.30 parkerade jag och Sandra bilen. Tillsammans med ett par kusiner till Marcus fick vi duka långborden för 80 personer. Marcus själv såg jag inte till, men när vi nästan var klara kom Elisabeth fram. Hon var stressad och skulle snart bli sminkad. Hon hade skrivit en lista med saker som behövde göras. Nu bad hon oss gå ut i skogen och klippa små grankvistar till bordsdekorationen. Efteråt ville hon att vi skulle ställa champagneglas på silverbrickor och göra löjromssnittar.
Det var ingen fråga från Elisabeth, utan en uppmaning. Jag blev helt ställd och kände att jag var på väg att börja gråta. Så fräckt! Ändå sa jag inget. Inte heller Sandra protesterade. Det var ju Elisabeths bröllopsdag och brudgummen var ju vår chef.
Marcus såg jag knappt ti
