Läsarna berättar•
Innan jag till sist sa till min man att jag ville skiljas hade jag kämpat för vår relation i flera år. Jag hade verkligen försökt få familjelivet att fungera. Skött alla hushållssysslor, städat, handlat, lagat mat, tagit hand om barnen, varit med dem, skjutsat dem till aktiviteter, föräldramöten, läkarbesök, tandläkaren, kompisar. Samtidigt hade jag jobbat heltid.
Min make arbetade också full tid, men ägnade sig inte alls åt hemarbete i samma utsträckning som jag. I många år tänkte jag att han var tröttare och behövde vila mer än jag. Eftersom jag är mer energisk var det inte mer än rätt. I en relation kan det inte råda millimeterrättvisa, resonerade jag.
Med tiden började det ändå skava. Varenda gång vi gjort upp att vi skulle dela på någon hemmasyssla märkte jag att han smet. När jag ägnade lördagen åt att städa övervåningen medan han skulle röja nedervåningen, upptäckte jag gång efter annan att han hade fastnat i soffan framför ett sportprogram. Ofta slutade det med att jag fick städa på söndagen också, medan han spelade golf med sina kompisar. Golfen var ju bestämd sedan länge…
Så där fortsatte det. Att jag blev arg och sa ifrån bet inte på honom.
Ojämlikheten och den bristande omtanken började irritera mig. Jag insåg att han gjorde ingenting för mig, medan jag försökte göra allt för honom. Den insikten tog död på min kärlek.
Efter skilsmässan brottades jag med smärtan över att ha splittrat en familj. Det mesta av min tid gick åt till att ta hand om våra barn som då var ganska små. Skuldkänslorna skar i mig, trots att alla i min omgivning sa att jag borde ha lämnat min make för länge sedan. Själv hade jag inte funderat så mycket över orättvisorna, utan bara försökt få familjelivet att fungera.
När vi sålt huset och flyttat till var sin lägenhet blev snedfördelningen ännu tydligare. Det var som att både hans och mina sidor förstärktes. Under alla år som vi varit gifta hade jag backat upp för min exman. Ryckt ut, klivit in, tagit över… Nu fanns jag inte där på samma sätt längre under de veckor han hade barnen. Det blev plötsligt tydligt för dem att saker som varit självklara inte fungerade hos honom. Det kunde vara glömda matsäckar, middag alldeles för sent och ganska mycket barnvakt när han drog i väg
