Ur verkliga livet LÄ SA RNA BERÄT TA R
Jag och Malin, som egentligen heter något annat, blev vänner direkt när vi träffades på öppna förskolan. Vi hade båda fått våra första barn och kemin mellan oss stämde omedelbart. Hon var en varm, öppen, livfull och rolig person. En sådan där tjej som snabbt känns som ens bästa vän.
Efter ett tag började vi ses på lekplatsen, där vi dukade upp fika på de sandiga bänkarna. Hennes son och min dotter lekte jättebra och vår vänskap kändes självklar.
Mest pratade virelationer. Malin levde med sin ungdomskärlek i ett radhus. Hon klagade rätt ofta på honom. Han hjälpte aldrig till hemma, tog sällan hand om sonen, städade inte, handlade aldrig och lagade ingen mat. Inte heller tog han några initiativ till att renovera huset, som var ganska slitet. Allt låg på henne, om något skulle bli gjort. Malin beskrev sin man som ett stort barn, som var mycket jobbigare att ta hand om än sonen.
Många gånger tänkte jag att hon aldrig borde ha köpt hus och skaffat barn ihop med honom.
Faktum var dock att jag kände igen mig.
Att min man och jag skulle bli föräldrar var ingenting vi planerat, men vår dotter var välkommen och vi gifte oss. Det var som att jag inte kände min make på riktigt innan han blev pappa. Även vår relation var ojämlik och jag fick göra det mesta i hemmet. Det slet på kärleken och ledde till mycket tjafs och bråk mellan oss.
När våra barnblev lite större kunde jag och Malin träffas på kvarterskrogen och dricka ett glas vin medan vi pratade om våra äktenskap. Ingen av oss hade kunnat föreställa sig att vi skulle leva i en ojämlik kärleksrelation. Vi stöttade varandra och skrattade mycket. Mellan oss fanns mycket igenkänning och jag uppskattade verkligen våra uppriktiga samtal.
Några år senare förändrades allt.
Efter en tuff höst, då min man mest legat på soffan när han inte varit ute med sin cykelklubb, kände jag att det inte gick längre. Det var som att jag plötsligt hade börjat se vårt liv utifrån. Tydligt insåg jag att han inte bidrog med någonting. Att upptäcka det var smärtsamt, men också en befrielse. I flera år hade jag kämpat för att få vår relation att fungera. Nu kom insikten att min kärlek var slut.
Att säga till min man att jag inte ville fortsätta leva med honom
