Det korten säger mig

Under en livskris bytte CJ Hauser ut sin ärvda gamla tarotkortlek mot en helt ny och började göra sina egna läsningar. Det hon lärde sig var ett nytt sätt att se på tillvaron.

SÅ HÄR VILL JAG ATT EN personlig kris ska se ut: jag håller den helt för mig själv och låtsas att jag mår utmärkt, berättar inget för någon förrän krisen är över så att jag kan reducera den till en festlig anekdot. Men så kom det sig i stället att min syster Leslie bestämde sig för att komma och hälsa på mig i New York, eftersom jag hade misslyckats totalt med att dölja det faktum att jag genomgick une petite crise. Hon ringde.

– Jag fick ingen reaktion på bilden som föreställde din systerdotter med trosor på huvudet. Vad händer där borta egentligen?

– Jag mår bra! sa jag och började gråta.

– Jättebra!

– Pat! PAT! skrek hon till min svåger.

Till mig sa hon:

– Vi avslutar inte det här samtalet förrän vi har bestämt när jag ska hälsa på dig … Pat, du tar hand om barnen, okej? Okej.

Hösten var kall och fuktig. Jag hade inte sett solen på flera veckor men jag var fast besluten att fylla Leslies besök med aktiviteter. Så där stod vi i det iskalla regnet i en näst intill folktom äppelodling och köade för att få skjuts med gårdens traktor. En man med grå mustasch sa: ”Jag ska ge er en gåta och ni måste svara för att få åka med.” Min syster svarade genast rätt på första gåtan. Jag misslyckades tre gånger. ”Får jag åka ändå?” frågade jag. ”Nej”, sa traktormannen.

Jag var van vid att stå svarslös. Min petite crise berodde på att jag bodde kvar i det hus som jag införskaffat tillsammans med mitt mycket trevliga ex och hans dotter. ”Det finns så bra skolor i den förorten”, hade alla sagt. Och ja, det stämde. Det fanns basketkorgar på alla garageuppfarter. Det var den sortens grannskap där hus efter hus hade hysteriskt blinkande julbelysning på vintern och trädgårdar som pryddes av gigantiska uppblåsbara pumpor runt Halloween. Men efter bara fem månaders samboskap fick jag en ganska grande crise och gjorde slut med det väldigt trevliga exet, jag är nämligen en sådan person som inte vet vad jag tycker och tänker om något förrän jag befinner mig mitt i det. Det är först när min näsa pressas hårt mot konsekvenserna av ett beslut jag fattat som jag förmår inse att jag har begått ett misstag. (Vilket, bör