Zećir as värld

50 000 FOTBOLLSFANS vrålar, klappar, stampar taktfast. Ett öronbedövande avgrundsdån ackompanjerat av svaveldoftande bengalisk eldrök och skanderande hejaramsor. Motståndarna jagar på planen, lagkamraterna svettas, springer, kämpar. Men Zećira Mušović är ensam. Det är helt tyst i hennes huvud. Hon ser inte alla ansikten, tusentals blickar riktade mot henne. Hon ser bara en enda sak. Bollen. Och hon har allt att förlora om hon kastar sig efter den en millisekund försent.

– Allt fokus på bollen, och det som händer innanför de vita linjerna. Det har jag övat på hela livet. Radera alla andra intryck. Så när människor frågar hur det känns att spela med 50 000 på läktaren är svaret: jag ser inte de 50 000. Om det är 1 000 eller 50 eller ingen, spelar ingen roll. Jag ser bara bollen.

Den mentala träningen handlar om att sätta upp mål, reflektera. Med olika datorprogram drillar Zećira sin hjärna i att hantera stress och att kunna fatta snabba beslut när allt händer samtidigt på planen. I kombination med tuffast tänkbara fysiska träning har hon skapat en vinnarskalle med målet att bli bäst i världen. Men det kändes inte alltid självklart under uppväxten.

Medan lagkamraternas föräldrar skjutsade till träningar, kittade sina barn med nya träningskläder och alltid hejade högljutt under matcherna, kämpade Zećira alltid ensam. Hon ifrågasattes i stället, av de runt omkring den närmsta familjen, av släkt och vänner.

– Ingen förstod att jag som tjej brann för fotboll. Mamma och pappa var överens – skolan var viktigast. Jag fick aldrig vara ute sent, gå på fester. De enda kompisar jag träffade var på fotbollen och i skolan.

Men det fanns en person som såg Zećiras kamp – och hennes gränslösa potential. En som stöttat henne genom blod, svett och tårar. Och som inte blev förvånad när den envisa lilla 9-åringen blev Zećira med hela svenska folket 18 år senare. En väldigt stolt storebror. Han höll andan och missade inte en enda av alla hennes historiska räddningar under fotbolls-VM – fler än nå