Jag får värme , utmaning, vänskap och kamp

2 min läsning

Kakan Hermansson berättar om en av sina största kärlekar. Tuff och tålamodskrävande, men mer utvecklande än någon annan.

Av KAKAN HERMANSSON

SMÅ BLÅMÄRKEN på hela mitt dekolletage, en sprucken läpp, ständig värk i höfterna och armbågarna. Ja hela insidorna av mina lår är också blåa, när vi kört halvguard några veckor i rad. Baksida arm är alltid fläckig av små bläckor, men jag ser det som ett resultat och berömmer mig själv för ihärdighet och friskt tålamod, säkert flera timmar besinningslöst vevande och ett ständigt kvävande av min första instinkt, att bitas.

Flera gånger i veckan åker jag till mitt gym, eller min klubb som det heter, och byter om till en stel gi. Det är ett slags bomullskimono skapad för detta ändamål endast. Judons grundare Jigoro Kano behövde en uniform för sina studenter, en dräkt som tålde ett konstant slängande, dragande och strypande. När judon nådde Brasilien blev dräkten kortare och tightare, allt för att optimera attacker och kunna utnyttja dräkten i det som blev brasiliansk jiu-jitsu. Mitt bjj, som det är nu. En av mina svåraste och största kärlekar.

Det tog nåt år innan jag ens vågade erkänna att jag kanske också var lite intresserad av det som hände på mattan bakom stängslet på andra sidan gymmet. Jag stod och lyfte tungt, svettades med min pt samtidigt som jag tjuvkikade på brottarna. Alltid liggande, mjuka rörelser och skratt. Sammanbitna och glada, skitsvettiga. ”Du skulle vara riktigt bra på att brottas”, sa min pt med svart bälte, alltså den högsta graderingen. ”Ja kanske”, sa jag, inte så rädd för smärta, envis och stark. Och sen låg jag där, i en lånad gi och räkade, försökte komma ur alla omöjliga grepp och lärde mig tidigt att klappa. Det är när man ger upp och ber om lov att komma levande ur sparringen utan något brutet.

Att gå in på mattan för första gången vid 39 års ålder och vara sämst var verkligen en prövning, och så bra för mig. Att inte vara någon, ett ganska blankt papper med rädslor inför exakt allt på lektionerna öppnade en helt ny värld för mig. Alltså en ny tankevärld, jag blev ständigt påmind om hur bjj var en filosofi, alla har gått in på den där mattan som nybörjare någon gång och lärt sig av andra. Världen över, oavsett om det är på Söder i Stockholm eller i Rio de Janeiro. Det var motigt och jag lärde mig mycket mentalt. Ena dagen rullade jag med en 24-årig tjej och andra en 47-årig man med lite dålig höft. Alla hjälpte till, flera mötte

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar