/krönika

JAG HADE GÅTT FRÅN ATT lajka hennes bilder på Instagram till att skriva privata DM:s till att försöka få till en riktig date. Efter viss övertalning var även min man med på noterna. Så en dag förra hösten knackade Alexandra Karpilovski på dörren till vårt lilla radhus i Hökarängen i södra Stockholm. Det hade gått flera år sedan vi först fick kontakt, men ekonomin och pandemin hade liksom kommit emellan. Nu skulle det äntligen ske.

Vi stod i vårt kök och tittade frågande på varandra, det var första gången för oss båda. Radade upp ingredienserna. Ägg, linolja, vatten, svart pigment. Alexandra knäckte det första skalet. Vi mätte och räknade, rörde försiktigt. Till slut hade vi en svart smet.

Väggen i vardagsrummet var nymålad. Efter mycket dividerande hade vi landat i att svart på vitt blev bra, en muralmålning måste tåla tidens tand, och förresten hade vi inte tid att måla om hela huset. Alexandra hade skickat några snabba skisser i förväg, ritade i telefonen. Nu satte hon penseln mot väggen och svepte iväg armen i en vid båge. Jag häpnade.

Att se Alexandra in action var som att se en performance, en dansföreställning med henne och penseln i huvudrollen. Helt uppslukad av verket måttade hon proportioner med samma säkerhet som en kirurg sätter ett snitt. Hon hade aldrig målat med äggoljetempera tidigare, men älskade det. Den satte sig snabbt, men eventuella droppspår gick lätt att torka bort. Jag älskade den också, när färgen på vår kvinnliga husgudinna härdat.

För det är något med de naturliga, traditionella färgerna. Pigmenten är mer nyanserade, de leker med ljuset och andas på ett sätt som dagens plastfärger inte gör.

Enligt Wikipedia var äggtempera, utan olja, den helt dominerande färgen för målning på trä under medeltiden (i alla fall i Sydeuropa). Botticellis klassiker Venus födelse från 1480-talet är målad med tempera, liksom Munchs Skr