För Ulrika Barr är skapandet i glas bådekänslomässig rehabilitering och ett svettigtträningspass. Resultatet är en serieformer från en annan värld.
Av KATARINA MATSSON
DET HAR GÅTT 19 ÅR SEDAN Ulrika Barr blåste sitt första glas i Orrefors. Efter att ha träffat glaskonstnären Gunilla Kihlgren öppnade sig en ny värld, utan exakta centimeter och mått. Hon sökte till Konstfack.
– För att hitta mitt formspråk fastnade jag i sandlådan. Jag började gräva runt och gjuta, tog upp glaset, boxade och knådade det. Det var som ett fysiskt intensivt träningspass, jag gick loss på det på ett helt nytt sätt, berättar hon.
På skolan träffade hon Kristina Levén och duon Barrolevén föddes.
– Vi upptäckte att vi hade väldigt liknande intressen. Det var rehabilitering genom konsthantverket. Vi gillade att jobba med rumsgestaltning. Vårt masterprojekt var ett helt rum av glas, ett rum för kontemplation.
Pandemin satte projektet på paus och nu står Ulrika på egna ben. Hon återvände till sitt tidiga arbete under kandidatutbildningen.
– Det började med att jag var ofrivilligt barnlös. Och i samma veva blev min mamma cancersjuk. Det var riktigt tunga år, räddningen var på något sätt sk
