En av våra mest folkkärakonstnärer har hunnit fylla 92,men inte slutat arbeta. LisaLarson berättar om karriärens vändningar, gråtande japaneroch livets stora lärdomar.
Av KATARINA MATSSON Foto: Nationalmuseum/Gustavsbergs Porslin AB
LISA LARSONS NYA SERVIS Sixten tog steget ut i världen veckan efter hennes 92-årsdag. För många representerar hon ett första möte med konst och design, hennes verk är berättelsen om det moderna Sverige, knådade i lera. En föregångare på många plan, som fortfarande är aktiv. Nu sluter hon cirkeln på Gustavsbergs porslinsfabrik.
Berätta om Sixten!
– Jag har alltid gillat enkla mönster och bland skisserna återkommer de vågräta ränderna. Min son Andreas, som är konstnär, bodde hos mig över julen och vi testade olika randiga mönster. Han ritade rent dem på datorn och så skrev vi ut dem på plastfilm och klippte ut, så att vi kunde tejpa fast dem på kopparna och tallrikarna. Jag gjorde små ändringar och vi testade säkert femtio olika varianter under hela jul- och nyårshelgerna. Vi jobbade och mellan varven åt vi julmat och tittade på tv.
– Det är på sätt och vis som en cirkel som sluts. Den här servisen som Stig Lindberg gjort så många dekorer till. Det var ju han som bjöd in mig att jobba på fabriken för 70 år sedan!
Mest minnesvärda ögonblicken i karriären?
– Jag har haft sån tur som blivit uppmärksammad och fått fantastiska chanser många gånger. När jag fick brevet från Stig Lindberg, där han bjöd in mig att komma och jobba på Gustavsbergs fabriker, blev ju en mycket betydelsefull händelse i mitt liv. När jag sedan sa upp mig från fabriken 26 år senare, nästan 50 år gammal, innebar det också att min karriär tog en ny vändning och gav nya vyer och möjligheter.
