Katarina Matsson drabbas av insikten att skaffa hus är ungefär som att skaffa barn– vad som helst kan hända. Men vad är det missionshuset vill säga henne?
JAG HADE TÄNKT ATT den här krönikan skulle handla om den totala Hemnet-psykos jag hamnade i förra året vid den här tiden. Mörker har nämligen en stark korrelation med min inneboende ”jag måste bort”-instinkt. Sedan hittade jag svamp. I mitt missionshus. Alltså bokstavligen. Den växte på väggen.
För den som äger ett hus och vill ha mardrömmar rekommenderar jag att googla ”hus+svamp”. Jag sov inte på en vecka.
En expert på fukt och dess konsekvenser tillkallades och några nervpåfrestande dagar senare kom beskedet: Det var inte den fruktade äkta hussvampen. Den som inga försäkringsbolag vill befatta sig med och som får internets samlade kunskapsbank att ropa: Bränn skiten! (Tydligen är det annorlunda i Norge, men jag hann aldrig komma så långt i min research att jag kan förklara varför.)
Visst är det märkligt att det plötsligt kan kännas som högsta vinsten att det är en oäkta hussvamp som växer i ens hus?
En klok följare till @roslagshuset, där jag delar med mig om budgetrenoveringens vedermödor ur två passionerade men ofta inkompetenta nyblivna fastighetsägares perspektiv, liknade husägande vid att få barn; ”det kommer så himla mycket okänt som måste hanteras”. Jo, tack!
Jag minns när jag och J gick den rekommenderade föräldrakursen inför att vår son Milo skulle födas. ”Vi ska leva på som vanligt, bebisen får väl hänga på” svarade vi fulla av tillförsikt när barnmorskan frågade om vilka förväntningar vi hade på föräldraskapet. Varken varningar eller goda råd fastnade, vi var fullt fokuserade på att få ut en frisk unge, fortfarande lyckligt ovetande om vad några månaders sömnbrist, med en bebis som bara ville sova middag i en vagn som inte fick plats i hissen, gör med en människa. Det var ju snarare vi som fick haka på honom.
Precis likadant är det att köpa hus. I alla fall om det är ett
