ELLE Decorations Katarina Matsson renoverar ett gammalt hus och lär sig både om vänskap och acceptans.
Vi målar i missionshuset. Tunna lager linolja, som direkt skulle dömas ut som för tjocka enligt renläriga byggnadsvårdsexperter. Planerar små övernattningar hos vänner för att färgen ska få chans att torka. Ändå fastnar den överallt, till och med katten har stråk av engelsk röd på ryggen.
Det är första sommaren i kråkslottet vi köpte för snart ett år sen, bland böljande fält i Roslagens famn. Nästan 200 kvadratmeter rött hus med vita knutar och handblåsta glas i välvda bågar i salen som en gång i tiden – innan någon fick för sig att börja bygga ett loft som aldrig blev färdigt – hade över 5,5 meter i takhöjd. Ett hus att förälska sig i och det gjorde vi. Jag tjatade till oss en förhandsvisning och sedan ett köp – trots avsaknad av besiktningsprotokoll och friskrivningsklausul, för att inte tala om toalett och andra bekvämligheter.
När vi flyttade ut för sommaren i början av juli var det efter ett år av skenande räntor, elpriser och inflation, krig och klimatkris. Alla skimrande drömmar, om badrum med ett badkar mitt i rummet, knastrande kakelugnar, platsbyggda bokhyllor i biblioteket och en helt ny planlösning får ligga kvar i mina Instagram- och Pineterest-mappar – just nu är vi fullt upptagna med att ens lösa finansieringen av ett nytt tak, som visade sig vara lite mer akut än vi trodde.
Så vi målar väggar och paneler, byter beslag och inreder med det som finns. Väljer några få projekt som får kosta lite mer (och då menar jag lite), som att ta bort 1970-talsbruna asbestgolv och jaga arga stackmyror på flykt.
Min svåger hjälper till att laga en gammal soffa och sätta in en separett på dasset, medan min syster bakar bröd i den gamla spisen. Magda, min partner i designstudion Matsson Marnell, och jag blandar nya färgnyanser till köket och placerar ut möbler, en kreativ lek som vi båda älskar. Min kompis Lollo kommer på målarkollo, vi stryker linolja till sent in på natten och skrattar så vi gråter när vi ser våra färgkletiga ansikten i selfieblixtens sken. När mamma erbjuder sig att anlägga en köksträdgård till nästa år tar jag det inte som förtäckt kritik av min egen oförmåga,
