Glasrikets drottning

4 min läsning

Hon har inte bara förändrat det offentliga rummet, hon har lyft fram den kvinnliga sexualiteten och gett oss ett helt nytt ord. Möt konstnären och formgivaren Åsa Jungnelius.

Åsa Jungnelius hemma i Månsamåla, Småland, med vasen Crackle circular i återvunnet glas.
Av KATARINA MATSSON

FISKSÄTRA, TIDIGT 90-TAL. Bland utbrända bilar på en parkeringsplats träffar Åsa Jungnelius en tjej med ”en gloffsig glasklump runt halsen”. Åsa blir som förtrollad. Glasklumpen har tjejen gjort på en skola i Orrefors och Åsa är bara 17 år när hon själv åker ner till Småland för att börja hantverksutbildningen i glasarbete.

Men egentligen börjar berättelsen om konstnären, som blev en feministisk ikon och förändrade det svenska språket, såklart ännu tidigare. Samma plats, men utan ord.

– Jag hade inte tillgång eller tillträde till konst- och designvärlden. Jag visste inte vad det var. Däremot hade jag ett slags överkänslighet för material och estetik. Jag reagerade i kroppen. Ett slags hyperöverkänslighet för sakernas ordning. Så jag började tidigt med att ha sönder grejer och sätta ihop dem på nytt, i ett stapplande försök att få sakerna att kännas bra.

I miljonprogrammets arkitektoniska program, copy paste från hus till hus, blev betydelsen av varje liten detalj extra påtaglig. Kanske väcktes också intresset för det offentliga rummet, ”den gemensamma samhällskroppen”.

– Jag har alltid jobbat inom olika kontexter, rört mig mellan sammanhang; design, konsthantverk och samtidskonst. Det som håller ihop min praktik är att göra faktiska miljöer där människor är, säger hon.

Åsa och hennes lilla team i ateljén i Årsta i södra Stockholm packar glasobjekt till en utställning i München. För tillfället tillbringar hon vardagen i huvudstaden, men åker ofta till sitt andra hem i Månsamåla i Småland. Projekten rör sig mellan platserna. Ett tunt lager stendamm från skapandet av den offentliga skulpturen Venuspassagen, som avkläddes den 8 mars, täcker fortfarande skisserna till det pågående projektet Den inre världsutställningen i Norrköping. Då ”var hela rummet ett helvetesmarmorhål.”

Materialet är det som upprätthåller hennes konstnärsskap, stämningsbärarna som transporteras in i våra kroppar, våra sociala relationer. Framför allt glaset förknippas med Åsa.

– Det var i temperament en perfect match med min personlighet. Och jag har aldrig slutat, även om mitt utövande har sett lite olika ut under åren. Det har ett snabbt tempo och är väldigt bra för en människa som inte tycker om att sitta still, och som tycker om att göra tillsammans me

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar