Katarina Matsson funderar över sitt eget Hemnet-beroende och undrar varför det är så svårt att vara nöjd med det hon har.
Av KATARINA MATSSON
DET ÄR FREDAGSKVÄLL, barnen tittar på film i vardagsrummet och vi har en sådan där sällsynt stillsam stund, bara J och jag. Resterna av middagen står kvar på bordet, jag häller upp mer vin i glasen och undrar försiktigt om han har kollat på Hemnet-länkarna jag har skickat. Små fönster till ett annat liv, vårt liv fast någon annanstans, ett äventyr, en ny början, nästa steg. Han tittar oförstående på mig.
”Men vi har det ju så bra.”
Med en suck börjar han räkna upp alla för- och nackdelar med att flytta (de senare överväger klart), jag hör vad han säger, men det är ändå som att han talar för döva öron. Efter nästan 20 år tillsammans hanterar han Hemnet-manin som då och då drabbar mig med rutinerad likgiltighet. Utlösaren bakom skoven kan vara en semester på Gotland (tänk vad mysigt Visby måste vara på vintern?), en ny bekantskap från Malmö (vad enkelt att ha allt så nära, fatta Köpenhamn!), alla besök i vår hemstad Uppsala (barnvakt varje vecka, drömmen…) eller känslan av att promenera runt Söder i Stockholm, sökområdet för stunden.
”Men vi har det ju så bra.”
I slutet av tonåren var jag olyckligt kär i en kille, vi kan kalla honom R. Vår relation utspelade sig framför allt på småtimmarna och för honom var det nog inte mer än så. Men en kväll, det var sista terminen på gymnasiet, krogen skulle stänga och vi stod och hängde i den eviga väntan på efterfest som kännetecknade denna tid i livet, sa han något som fastnade. Sammanhanget har försvunnit, men orden finns kvar: ”Du kommer ju ändå dra härifrån”.
Det var som att för första gången bli riktig sedd av en annan människa, att höra någon formulera en sanning som man själv bar inom sig men inte riktigt hade klätt i ord. Ett halvår senare flyttade jag till Paris.
När jag träffade J tog det bara ett par månader innan jag drog vidare till Sundsvall, sen var det Rumänien innan vi tillsammans landade i New York. Han hann inte ens flytta hem till Stockholm igen innan jag började gå på
