De överambitiösa förarhjälpsystemen tonades ner i den senaste uppdateringen av bilens mjukvara, och vår XPeng G9 är numera en betydligt mer avslappnande körupplevelse utan piskor och slag. Här är en rapport efter de första 1 200 milen bakom ratten.
TEXT GUNNAR DACKEVALL FOTO PETER GUNNARS
Den gröna draken – alltså vår XPeng G9 Performance – har fått jobba ordentligt årets första månader och mätaren har nu passerat 1 200 mil.
Den första långresan gick ner till de österrikiska alperna genom ett snöslaskigt Europa, med de åkande i bättre skick vid ankomsten än kanske vid någon alpresa tidigare. Kupén är nästan overkligt tyst även i högre hastigheter och även på grov asfalt, och de sköna fåtöljerna med inbyggd massage ger fint stöd till kroppen i långa loppet – initialt kan de kännas lite hårda.
Föraren var också ganska nöjd efter framkomsten, men irriterade sig på en del svagheter i förarhjälpsystemen. Den brutala filhållaren kunde man alltid knappa ur (efter fyra tryck på skärmen), men att farthållaren var så dysfunktionell och rent av skitskraj för lastbilar var något som var tråkigt för högerfoten, eftersom man inte gärna använde den. Urvalet av laddställen i navigationen var ofullständigt och osorterat, och inte till så mycket hjälp. Ofta tryckte man in något i närheten av den laddare man ville använda för att kicka igång förvärmningen av batteriet.
Bilen är stabil och ovanligt följsam i styrningen för att vara en 2,4-tons suv på friktionsdäck. Men inkopplingen av framhjulen kunde vara ännu lite kvickare när den får gå i halt väglag – nu hinner bakhjulen spinna till några delar av en sekund och en viss känsla av instabilitet kan infinna sig.
Performanceversionen av G9 har skopor av kraft och mätaren passerar snabbt 200 km/h innan hastighetsregleringen slår till. I den farten utstöter den höga fronten en lågmäld klagosång, som om det gjorde ont i fronten. På torr väg sker högfartsorgier helt utan dramatik, och med tryggheten om att bromsarna är mycket väl dimensionerade för ändamålet.
Självklart kostar det kopiösa mängder energi när man bombar på autobahn, men faktum är att en snittförbrukning på strax under tre kilowatttimmar per mil när vi snittar 150 km/h i minusgrader inte är våldsamt mycket. Räckvidden blir inte så imponerade vid snabbkörning – typ 30 mil – men å andra sidan laddar man batteriet till 90 procent på 20 minuter och är snabbt på rull igen. Laddningen startar på 300 (eller m
