Nio ET 7 är en stor bil. Det är prestanda och lyx från Kina. Men någon körglädje hittar vi inte riktigt.
NIO. ET7
Nio ET7 mäter över fem meter på längden. Här finns massor av hästkrafter. Det är också tydligt när man sätter sig bakom ratten att det erbjuds en hel del modern teknik och massor av komfort. Det är behagligt och skönt att glida fram genom stan, upp på motorvägen och genom regnet. Smäller man på prestandaläget till max är det som om bilen får jättelånga ben och bara kliver upp på motorvägen. Det känns mer som om någon lyfter upp en än att man gasar sig fram. Bilens storlek och tyngd ger en märklig känsla.
Att styra omkring den i de farterna är inte någon sportbilsupplevelse direkt, men chassit hänger på bra.
När man släpper lös krafterna i Nio ET7 är det mer jobbigt än kul. Jag föredrar den mer nedtonade kraften, som finns i ett annat körläge. Nio ET7 är mer byggd för komfortläget, vilket alltid är förvalt när jag sätter mig i bilen. Jag kommer inte på mig med att vilja byta en enda gång. 0–100 på dryga fem sekunder räcker gott. Jag behöver inte de där extra hästarna som gör 0–100 på 3,8 sekunder. Det stör min tankeverksamhet. Den som köper den här bilen kommer att ha en herrans massa hästkrafter som aldrig eller sällan används. Om det är jag övertygad. Nio ET7 gör sig bäst som cruiser.
På motorvägstestet parkerar vi efter 40,7 mil. Det är riktigt bra.
Nio kan jubyta batteripack, vilket vi testar. Det fungerar smidigt och allt fler stationer är på gång att byggas.
Men det är inte gratis och man måste ha battery as a service. Är det värt det? Det beror på hur man kör.
Men på laddstationen visar Nio inga stora muskler. Där går det trögt att få i elektronerna, till 80 procent tar det 45 minuter i vårt kyliga test.
Nio ET7 har ett infotainmentsystem som designmässigt känns lite förlegat och väldigt många menyer och alternativ. Det laggar på sina ställen, bland annat
