Elbilsrookiens lyckade ledighet

13 min läsning

Hur lätt är det att bara låna en elbil och ge sig ut på semester med tre barn om man inte har några förkunskaper om laddning och räckvidd? Vi lät vår formgivare Fanny pröva sina vingar med fyrhjulsdrivna och nyligen prissänkta Nissan Ariya.

TEXT FANNY LUNDSTEDT FOTO PETER GUNNARS, FANNY LUNDSTEDT

FANNYS FÖRSTA ELBILSSEMESTER

Fotograf Peter Gunnars har här bett Fanny att ”sätta sig normalt”, det vill säga mer än 20 centimeter från vindrutan.

”Can you please help us! We have been driving around the whole city looking for chargers. How does this work?”

Kvinnan som parkerat vid stolpen bredvid mig har imponerande korta shorts och är i trängande behov av min laddexpertis. Hon har åkt hela vägen från Belarus till Stockholm med sin Tesla Model S, som hon nu alltså äntligen hittat el till – men hur får man igång laddningen när allt står på svenska?

Det är söndag i juli och jag befinner mig på OKQ8 i Solna. Jag ska ladda min Nissan Ariya, eller Ari som jag kallar henne, för allra sista gången, efter tio underbara dagar tillsammans.

Men vi tar det från början, som man så ofta gör i en text.

Ni som läser den här tidningen har förmodligen kört elbil ett bra tag. Ni laddar vant både hemma och där ute längs vägarna, det är inte längre en grej för er. Men som Tibor skriver i krönikan på sidan 82: nu är det inte längre bara tekniknördar med batterikemier som största intresse som kör elbil, utan helt vanliga människor som ”har ett liv”. Äsch då, smicker smicker.

Men visst, jag har ett ”liv”. Och ett begränsat intresse för batterier. Om sanningen ska fram är jag helt ointresserad av bilar. Under alla år som jag jobbat med att rita den här tidningen har jag inte lyckats lära mig någonting om tekniken. Litiumjon är ett ord jag ofta skummar förbi, det verkar vara centralt på något vis. Newtonmeter hit och dit.

Men lika stort som ointresset är för bilar, är den förbehållslösa kärleken till att köra bil. Alltså själva aktiviteten.

Att sitta still men ändå röra sig framåt, inne men ändå ute, med spännande saker att titta på genom rutan, sjungandes alldeles för högt. Barnen som bråkar, ber mig sluta sjunga, alternativt sover där bak. Jag älskar det. Tyvärr äger jag inte längre en bil, det blev för dyrt (shoutout till Volvis – jag älskar dig för evigt). Men vi kan väl helt enkelt bara beskriva mig som Sveriges minst bilintresserade bilälskare.

Och nu har jag alltså fått i uppdrag att skriva en hel text i Sveriges största och bästa elbilsmagasin. En spännande resejournal om hur det är





Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar