Hon föddes i dåvarande Sovjet, har fått kämpa för att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och ger allt för att hjälpa Ukraina att vinna kriget. Men trots att hon jobbat under beskjutning vid fronten är Lena Wilderäng bara rädd för en sak – att inte göra tillräckligt.
Av Kristin Lundell Foto Lisa Mattisson
BRANDMANNEN OCH ÄVENTYRAREN LENA WILDERÄNG
När andra följer överlevnadsinstinktens första regel om att söka sig bort från fara, rör sig Lena Wilderäng mot den. Oavsett om det gäller jobbet som brandman eller professionell äventyrare eller i det som sedan två år kommit att dominera hennes tid och tankar: kriget i Ukraina.
Fast Lena Wilderäng skulle nog inte gå med på beskrivningen att hon dras till faror – alla risker är noga kalkylerade på förhand. Hon skulle också invända mot att kalla det som sker i Ukraina för något annat än ”Rysslands fullskaliga ockupationskrig”. För ord har betydelse, hur vi benämner något visar hur vi ser på det.
– Det är en jätteviktig skillnad. Kriget startade 2014 när Ryssland gick in på Krim och i Donbass. Den 24 februari 2022 är i stället datumet för det fullskaliga ockupationskriget. Det var ett nytt stadium, säger hon och fortsätter:
– När kriget började ville Ryssland få det till att det var ett slags inbördeskrig och väst valde att titta bort. Det var de bittra frukterna som man fick skörda 2022. Att vi i dag inte gör det som behövs för att bringa fred kommer att bli de bittra frukter som vi får skörda fortare än vi tror.
Utanför Rysslands ambassad i Stockholm vajar den ryska flaggan i vitt, blått och rött. En gång i tiden, när Lena Wilderäng var rysk medborgare, var landets ambassad en plats dit hon gick för att rösta. Senaste gången hon var här var dock när hon försökte säga upp sitt medborgarskap. Det skulle visa sig vara svårt; vid varje besök fick hon höra att det var något som saknades eller var fel. Hela tiden kom nya direktiv.
– Flera gånger försökte de övertala mig att strunta i det. Säga att jag skulle låta passet ligga, att jag skulle ångra mig. Det kostade mig oerhört med tid och pengar, men jag hade tur som hann. Hade jag gjort det nu hade jag behövt åka till Ryssland för att få det godkänt, och då hade jag blivit arresterad.
Tror du det?
– Ja. Man får inte kalla krig för krig, man får absolut
