JONNA BERGH Chefredaktör
VÄLKOMMEN
I min garderob hänger en klänning som jag aldrig använt. Den ska jag spara till ett speciellt tillfälle – mitt eget bröllop.
Jag har en gång stått brud, då i min mammas tidlösa brudklänning från 1970. Välsydd, minimalistisk med lång ärm och slank i modellen. Mamma är inte lika lång som jag, varför jag förlängde den på ett personligt sätt – och så var det problemet löst. Jag bar mammas brudkrona klädd med myrten, men avstod slöjan.
Jag älskade att få ställa till med bröllop, och en tröst för alla oss som sällat oss till skilsmässostatistiken är att vi får möjlighet att göra detta roliga och fina igen. Fast det kan man faktiskt göra ändå – jag har två vänner som ”gifter om sig” vart femte år, en underbar tradition värd att låna.
En vanlig kväll för lite mer än ett år sedan, när jag roade mig med den digitala versionen av fönstershopping, så uppenbarade den sig – klänningen jag ska gifta mig i. Efter att ha sett samtliga säsonger av Say yes to the dress så vet jag ju att den där känslan av att ha hittat ”den rätta” är på riktigt just när det gäller den här typen av klänning. Sedan dess hänger den i hemlighet (fram tills nu vill säga) där inne i garde
