I över ett decennium var Birgitta Gahne husfru på anrika Grand Hôtel i Stockholm, som fyller 150 år under 2024. Och hon har sett det mesta, från kändisar med udda önskemål till superstjärnor som vill stryka sina egna skjortor. Men hon minns även påtända divor och stamgästen som dog i sin säng. Nu berättar Birgitta Gahne om åren på Grand Hôtel.
Av Marianne Westerlund
Det är början av 90-talet och situationen hon befinner sig i är nästan overklig. Hon kryper på golvet i Grand Hôtels flottaste svit, kikar under sängen, lyfter på tunga förhängen. Från andra sidan rummet kommer en kvinna krypande emot henne, också hon på alla fyra. Det är Tina Turner. Stjärnan huttrar och fryser, extraelement har burits upp, men var finns vägguttagen?
– Det här är bara inte sant, tänkte jag. Här ligger jag och kravlar tillsammans med Tina Turner. Men hon var så trevlig. Superkändisarna är oftast det, de har en ödmjukhet. Jag minns sir Anthony Hopkins, hur han tog i hand och presenterade sig för mig och städerskorna. Uppkomlingarna och de nyrika däremot var inte roliga. De satte oss på plats, drack mest av alla och lämnade kvar sexleksaker och kondomer i sängkläderna som vi fick gräva fram.
Solen värmer in genom fönstren medan Birgitta Gahne, som i dag passerat 70 år och bor i Visby, tar oss med på en vandring i sina minnens korridorer. På bordet mellan oss har hon lagt fram en hög gulnade papper och foton som hjälper henne att blicka tillbaka på sitt yrkesliv som husfru. Många år, först på 70- och sedan på 90-talet, arbetade hon på det kanske finaste hotellet av dem alla, Grand Hôtel i Stockholm. Titeln husfru härstammar från gamla slott, där det alltid fanns en kvinna med gigantisk nyckelknippa som såg till att allt fungerade. I tanken har hon ofta jämfört sig med den propra men lite osynliga Mrs Hughes i tv-serien Downton Abbey.
– Precis så var det, säger hon med ett skratt. Man fick varken höras eller synas, samtidigt som man skulle höra och se allt. I början tyckte jag det var obehagligt, men med tiden lärde man sig att det är en del av jobbet på de fina hotellen.
– Fast visst kändes det ibland, det där att man inte riktigt fanns. Som den gången en känd skådespelare tog in på hotellet med en dam och inte brydde sig att vi såg dem klänga på varandra. Dagen efter ringde han och krävde rena lakan efte
