Midvinterpokalen– mandomsprov för motormän

Midvinterpokalen är kanske inte lika känd som Novemberkåsan, men båda tävlingarna verkar ha körts första gången 1915. Svenska Motorklubben, SMK, stod bakom båda arrangemangen, och reglerna var desamma: hade man vunnit tre gånger fick man behålla vandringspriset. Erik Westerberg var den första som vann Novemberkåsan tre gånger, han bärgade bucklan 1922. År 1926 noterade Carl Eriksson sin tredje vinst i Midvinterpokalen.

Det var Gävleavdelningen av SMK som den 30–31 januari 1926 arrangerade tävlingen. Arrangemanget, som även kallades Midvintertävlingen, var en kombinerad orienterings- och tillförlitlighetstävling och omfattade endast solomaskiner. Den var på sin tid Sveriges förnämsta tävling i sitt slag, och kördes företrädesvis i Mellansverige. Först dagen före tävlingsstart fick förarna veta sträckningen, det var med andra ord svårt att ”tjuvträna”. Längden var cirka 30 mil, och snötillgången kunde skifta rejält mellan åren. 1926 var det rekordmycket snö, och distansen dessutom hela 37 mil. Fyra förare klarade sig ändå prickfritt igenom tävlingen.

Startnummer 1 hade Axel Öhlin, som körde en DS, det vill säga veterinären David Sennings egen konstruktion med motor från schweiziska MAG. I mitten av 1920-talet var vinterväghållningen utanför städerna inte mycket att skryta med, så Öhlin fick mer eller mindre spåra i den djupa snön. Med elutrustning från Bosch nöjde han sig med bara en framlykta av modell J130, Eve magnetgenerator och det spännande L-formade hornet, som i dubbel bemärkelse var en tratt som fångade in allt föröver. Motorn var på 750 kubik, framgaffeln tillverkarens egen gjutna konstruktion och växelspaken satt väl skyddad mellan tankhalvorna.

I likhet med de övriga startande hade Öhlin skidor på sin motorcykel. Öhlin hade DS egna korta skidor som verkar vara avfjädrade med grövre ståltråd finurligt bockade både fram och bak. För optimal framkomlighet hade han också rejäla snökedjor på båda hjulen. Öhlin gjorde bra ifrån sig och körde prickfritt b�